 |
    |
Thorn Mooneys första bok, ”Traditional Wicca – A Seeker’s Guide”, var som namnet antyder en bok specifikt om wicca, och hur man kan göra för att hitta ett traditionellt coven. Den här boken vänder sig i stället till häxor i allmänhet, med syfte att ge inspiration och energi att gå vidare när man känner att man har kört fast i sin magiska praktik. Boken riktar sig till utövare på alla nivåer, alltifrån nybörjare som inte riktigt vet hur de ska komma igång, till erfarna ledare som känner att de fastnat i slentrian och gamla rutiner. Upplägget för detta är att Mooney i varje kapitel först beskriver en aspekt av häxkonsten, vad den innebär, hur man kan förhålla sig till den och de hinder man kan ställas inför, för att i kapitlets slut föreslå olika övningar som man kan använda för att ta sig vidare. Dessa är pedagogiskt uppdelade efter de fyra elementen, där luft står för nybörjaren, eld för den som söker enkla och effektiva sätt att få in häxkonsten i vardagen, vatten står för den erfarna utövaren som vill ta sig ur invanda mönster, och jord för den som känner sig utbränd och behöver återvända till själva rötterna i sitt utövande.
Mooney inleder med en bred redogörelse för vad häxkonst kan vara, och redan här anar jag en liten svaghet i en annars mycket bra bok. I och med att hon vänder sig till utövare på alla nivåer måste beskrivningen också ligga på en kunskapsnivå som motsvarar en nybörjares, vilket dels innebär att den mer erfarna läsaren träffar på en hel del som hon redan känner till, och dels att tonfallet ibland kan kännas … lite barnsligt nästan. Det är inte ett allvarligt problem, men det stör läsningen en aning. Åt andra hållet – att nybörjare får läsa saker som är riktade till de mer erfarna – blir detta snarare en styrka än en svaghet tänker jag, eftersom det då ger en sorts förhandstitt på vad man som nybörjare kan stöta på längre fram i sitt utövande.
Detta att boken vänder sig till en så bred läsekrets gör också att den känns lite vag och svår att få grepp om. Den vill hjälpa till med så många olika saker på en och samma gång att jag, när jag läst färdigt den, har svårt att sätta fingret på vad jag egentligen har läst. Delvis beror det säkert på att jag själv för tillfället inte upplever några av de problem som Mooney försöker avhjälpa, och därmed inte går in i boken med ett specifikt fokus. Om jag gjorde det, och faktiskt genomförde de övningar som hörde ihop med just min problematik, skulle jag säkert också ha en tydligare bild av boken som helhet.
Trots dessa mindre invändningar är ”The Witch’s Path” alltså en riktigt bra bok. Mooney har en saklig och vettig inställning till häxkonsten, både dess historia och hur den kan definieras. Hon är inkluderande och öppen, både genom sin inställning till olika former av häxkonst och hur hon använder sig själv som exempel på de hinder man kan råka ut för under sitt utövande. Hon beskriver både sina egna upplevelser som nybörjare och saker som varit motiga i rollen som erfaren covenledare, vilket gör att man oavsett erfarenhetsgrad kan känna sig förstådd, som en jämlike.
Även om boken som sagt handlar om häxkonst i allmänhet tycker jag att det lyser igenom att Mooneys utövande är grundat i wicca. Hon berättar insiktsfullt om hur man kan arbeta med gudomar i en mer religiöst inriktad form av häxkonst – även om hon också på ett bra sätt beskriver helt icke-religiösa former – och det märks att hon med tiden har uppnått en insikt i den stadiga grund som ett sådant utövande kan innebära. Men hon framhåller samtidigt att denna typ av hängivenhet inte behöver riktas mot just gudomar, utan i stället kan vändas exempelvis mot den plats där man bor, mot naturandar eller förfäder.
En annan sak jag uppskattar är att Mooney genomgående uppmanar oss att faktiskt göra saker, hellre än att bara fundera – det är så vi lär oss, och det värsta som kan hända är oftast att ingenting händer. Det här är en del av hennes i övrigt väldigt öppna, tillåtande och generösa attityd, som ger en uppmuntrande ton till hela texten. Utöver bokens uttalade syfte – att hjälpa folk att komma vidare när de kört fast – får den också ett par ytterligare funktioner, på olika plan. För nybörjaren blir den en hjälpsam introduktion, både till en mängd olika sätt att betrakta häxkonst och till hur man kan förhålla sig till aspekter av den häxkonst man själv utövar allteftersom man skaffar mer erfarenhet – en sorts förhandstitt, som sagt. För den erfarna utövaren blir även de idéer som kanske känns självklara en nyttig påminnelse om saker man sällan aktivt tänker på: man uppmuntras att ta en ny titt på själva grunderna i det man gör. Dessutom finns det en hel del tankegångar som gör åtminstone mig lite mer ödmjuk inför andra utövare, på alla nivåer.
Jag läste den här boken för att det är en ny bok av en författare jag gillar, och inte med det syfte den egentligen är avsedd för. Men jag kommer definitivt att återvända till den när jag så småningom på ett eller annat sätt kör fast i min egen praktik. I övrigt kan jag nog framför allt rekommendera den till en häxa eller wiccan som inte är en fullständig nybörjare, som har kommit en liten bit på vägen men kanske är osäker på hur hon ska fortsätta. Ett bra komplement till de andra böckerna på min lista här på sidan, helt enkelt!