 |
    |
Imbolc äger rum den 2 februari och är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet äger rum den 21 december och är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen för andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite mer religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Jag har lagt till en lista med presentationer av de svenska coven jag känner till. Du hittar den under Kontakt och länkar. Om du är medlem i ett coven som inte finns med på listan och ni vill ha med er presentation här på Wicca.nu, skicka mig gärna ett mail!
...och nu har jag gjort om menyerna igen. Jag tror det blir lättare att hitta så här. Nu syns det bättre var man är, och det är enklare att hitta tillbaka till tidigare sidor.
Jag har byggt om strukturen på sidan lite, så att det förhoppningsvis blir lättare att hitta mellan de olika delarna.
Samhain, som äger rum den 31:a oktober, är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh, och kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmen också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.