 |
    |
Egentligen borde jag inte behöva skriva särskilt mycket om den wiccanska etiken, eftersom själva grunden är så lätt att sammanfatta: Gör som du vill, så länge det inte skadar någon. Den här grundsatsen som kan förekomma i lite olika översättningar kallas på engelska ”the Wiccan Rede”: An it harm none, do as you will. ”An” är i det här fallet ett äldre ord för ”if”. Direktöversättningen blir alltså Om det ingen skadar, gör som du vill. Ganska ofta får man också höra att wiccaner tror på något som kallas Trefaldighetslagen, ”the Threefold Law”. Det stämmer till viss del, men det finns också mängder av wiccaner som inte alls bryr sig om den ”lagen”.
Jag kommer här att i tur och ordning försöka reda ut båda dessa begrepp, titta lite på deras historia och hur man brukar tolka dem, och fundera en del kring vilka följder de kan få för den som vill leva efter dem. Som med allt annat inom Wicca är det här ett område med många olika åsikter, och jag kan förstås bara prata utifrån min egen synvinkel. Varje wiccan som tar sin religion på allvar bör verkligen tänka igenom hur hon eller han själv vill förhålla sig till det här, och inte bara oreflekterat göra som någon annan sagt. Jag hoppas kunna väcka en del sådana tankar här.
Det finns inget riktigt bra namn på svenska för grundsatsen i den wiccanska etiken, ”the Wiccan Rede”. ”Rede” är ett fornengelskt ord som betyder ”råd”, och den närmaste översättningen skulle alltså bli ”det wiccanska Rådet”. Redan här hittar vi en viktig poäng: det handlar om ett råd, inte en lag. The Rede är inte en bokstavlig lag som man som wiccan inte får bryta mot. Det är istället ett råd, som fungerar som vägledning när man som wiccan försöker leva ett så etiskt liv som möjligt.
Som jag ser det finns det två skäl till att Rådet faktiskt måste vara just ett råd och inte kan vara en lag. För det första finns det ingen auktoritet inom Wicca som kan fastslå en sådan lag. Det finns ingen central, överordnad styrelse som bestämmer vad alla wiccaner ska tro på eller hur de ska leva. Vi har ingen helig text som säger att vi måste utöva vår religion på ett visst sätt. Vi har många olika gudar, men ingen av dem försöker detaljstyra våra liv genom nedskrivna regler.
För det andra skulle det vara omöjligt att följa en sådan lag. Man kan inte leva utan att orsaka skada. Hur jag än försöker leva ett perfekt, hänsynsfullt liv så är jag tvungen att skada andra levande varelser för att själv överleva. Även om jag är vegan måste växter skadas för att ge mig mat. När jag umgås med andra människor är det omöjligt att inte åtminstone ibland göra någon ledsen eller besviken, hur snäll och hjälpsam jag än försöker vara. Rådet skulle helt enkelt vara ganska meningslöst om det vore en lag, eftersom alla ändå skulle bryta mot denna lag hela tiden.
Anledningen till att man som wiccan ändå försöker följa det wiccanska Rådet, så gott man kan, är att man tycker det är en bra levnadsfilosofi. Vi gör det inte för att en gud eller någon annan säger att vi måste eller hotar oss med något straff om vi låter bli. Vi gör det för att vi tycker det är ett vettigt sätt att leva. Om alla efter bästa förmåga försöker leva efter rådet Om det ingen skadar, gör som du vill, så resulterar det i en ganska bra värld. Vi vet att alla inte tänker som oss och att långtifrån alla lever efter Rådet, men att göra det själv är i alla fall ett steg i rätt riktning. Genom beslutet att följa Rådet ansluter vi oss till åsikten att alla ska ha rätt att leva sina egna liv och göra det som funkar bäst för dem, så länge det inte skadar någon.
Eftersom Rådet inte kommer från någon högre makt utan är något vi själva väljer, så är det också vi själva som måste ta ansvar för hur vi följer det. Det är upp till varje enskild wiccan att själv tolka Rådet, och följa det efter bästa förmåga. Jag har ingen rätt att tala om för någon annan wiccan hur hon ska tolka Rådet, eller döma henne för att hon ”bryter” mot det.
När vi alltså var och en själva tolkar Rådet är ordet ”skada” den del där tolkningarna brukar variera mest. Vad innebär ”skada” egentligen? Och vem eller vad är ”ingen” i ”om det ingen skadar”?
När det gäller ”ingen” brukar de flesta anse att det inkluderar utövaren själv, alla medmänniskor och även djur. Man kan också räkna in växter, och naturligtvis gudomar och olika andevarelser, naturen som omger oss, i princip vad som helst. ”Skada” brukar innebära fysisk skada, men också känslomässig. Många anser även att det innebär skada att försöka tvinga någon till något mot hennes vilja. Därför låter många wiccaner bli att utöva exempelvis kärleksmagi. (Mer om detta längre ner.) Man kan också se det här som en anledning till att wiccaner inte missionerar; vi vill inte tvinga vår tro på någon mot hans eller hennes vilja.
Man kan också fundera på vad gör som du vill egentligen innebär. Själv ser jag det som en uppmaning att göra det man verkligen vill, att följa sin djupaste och sannaste vilja, inte bara att göra vad som än faller en in. Naturligtvis finns det en massa saker vi gör som inte direkt kan kopplas till någon ”sann vilja”; att jag dricker en kopp kaffe eller tittar på TV har nog inte så mycket att göra med några djupare mål. Men man kan ändå se den här delen av Rådet som en uppmaning att tänka efter och försöka leva ett liv där man är så ärlig mot sig själv som möjligt.
Det är som sagt omöjligt uppfylla Rådet fullkomligt. Det vi kan göra är att försöka ha det i bakhuvudet hela tiden och fatta beslut i vår vardag som åtminstone leder till så lite skada som möjligt. Jag måste äta för att överleva, men om jag drar gränsen för vad skada innebär vid att ta livet av djur, så väljer jag kanske att bli vegetarian. Om jag å andra sidan tycker det är okej att äta kött kan jag välja lokalproducerat, ekologiskt kött där djuren fått ett så bra liv som möjligt. När jag hamnar i en situation där jag inte kan undvika att såra någon försöker jag åtminstone bete mig på ett sätt som minimerar skadan.
Jag är dessutom medveten om att jag inte är mer än en människa. Det är inte lätt att förutse alla konsekvenser av det man gör, och ibland inser man i efterhand att man borde ha handlat helt annorlunda. Det viktiga är då att man inte ser det som att man också misslyckats genom att ”bryta” mot Rådet, utan att man i stället lär sig av misstaget och ser till att komma ihåg det till nästa gång något liknande är på väg att hända.
Många wiccaner anser som sagt att ”skada” även innebär att tvinga någon till något mot hennes vilja. För vissa gör detta att man inte vill utföra magi för någon annans räkning alls utan att be om lov först, medan andra endast undviker att utföra magi som är direkt inriktad på att påverka just en annan persons vilja, som exempelvis kärleksmagi. Man kan se det som att det är rimligt att behandla andra ungefär som man själv vill bli behandlad. Skulle jag själv vilja att någon försökte påverka och styra över mina känslor på magisk väg? Återigen, det handlar inte om att undvika kärleksmagi på grund av att det skulle bryta mot någon sorts lag, utan om att tänka efter vilket beteende man själv tycker är etiskt riktigt. Det går därför inte att säga att wiccaner exempelvis inte får utföra kärleksmagi, eftersom det inte finns några sådana fasta regler. Den bedömningen måste vara upp till varje enskild wiccan.
”The Wiccan Rede” har inte alltid haft en sådan framträdande plats inom Wicca, och dök faktiskt inte upp i sin nuvarande form förrän på 1960-talet. Det första omnämnandet med en liknande innebörd från Gerald Gardner, religionens grundare, skedde i hans bok The Meaning of Witchcraft: "[Witches] are inclined to the morality of the legendary Good King Pausol, ”Do what you like so long as you harm no one”. Ursprunget till detta är förmodligen berättelsen The Adventures of King Pausole (1901) av Pierre Louÿs. Det är också möjligt att Gardner influerats av Aleister Crowleys Law of Thelema: ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law”.
Första gången Rådet nämndes i sin nuvarande form var 1964, när Doreen Valiente, (Gardners översteprästinna, som hade stort inflytande över det tidiga utformandet av religionen) höll ett tal vid en nyhednisk tillställning; ”Eight words the Wiccan Rede fulfil, An’ it harm none, do what ye will.” Detta citat publicerades även i den engelska tidningen Pentagram samma år.
Ibland träffar man på en ”lång version” av the Rede, i form av en vers med 26 rader, där den sista är just ovannämnda citat. Denna dök första gången upp i tidskriften Green Egg 1975, där den presenterades under namnet ”Rede Of The Wiccae”. (Du kan läsa hela versen här.) Lady Gwen Thompson, en häxa från New Haven i USA, påstod att hon fått denna text från sin farmor, Adriana Porter, som dött 1946. Det är dock troligt att Thompson åtminstone delvis hittat på denna historia för att få sin egen tradition att verka äldre och mer trovärdig, och att hon i själva verket antingen skrev versen själv efter att ha läst Valientes citat, eller anpassade en vers hon fått av sin farmor till en mer wiccansk form, och vävde in Valientes ord på slutet. Valiente skrev själv en liknande längre, poetisk version i sin bok Witchcraft for Tomorrow (1978), med titeln ”The Witches’ Creed”.
Det dröjde fram till 1980-talet innan wiccaböcker i allmänhet började nämna the Rede som en viktig del av Wicca. Allteftersom religionen började spridas mer till enskilda, solitära utövare, först via böcker och sedan även internet, fick Rådet en mer framträdande roll. Tidigare hade det endast varit möjligt att bli wiccan genom att initieras i ett coven, och därmed också lära sig religionens etiska grunder tillsammans med den övriga covenutbildningen. Rådet fungerar numera som en påminnelse även för solitära wiccaner om vad själva essensen i den wiccanska etiken går ut på.
På senare tid har det blivit allt vanligare att folk pratar om den långa versversionen som ”hela” the Rede, när det egentligen är tvärtom: alla extra versrader i den långa versionen var med största sannolikhet ett tillägg som skedde många år efter originalets tillkomst. Som jag själv ser det behöver man som wiccan inte bry sig om den så kallade ”hela” versionen av Rådet (som det dessutom finns flera olika varianter av). Det viktiga, själva den grundläggande innebörden, sammanfattas i just de åtta orden: ”An it harm none, do what you will”; Om det ingen skadar, gör som du vill. En viktig grund inom Wicca är just frånvaron av exakta lagar och regler för vad vi måste tro och hur vi måste agera. Detta korta råd ger en fingervisning om hur vi kan leva ett hänsynsfullt liv utan att tala om exakt hur vi ska göra. Det lämnar över ansvaret till varje enskild person, och gör att vi själva blir tvungna att faktiskt tänka igenom vad vi gör, snarare än att lägga över detta ansvar på regler som någon annan skrivit.
Om man i stället sätter likhetstecken mellan the Rede, ett råd som alla wiccaner kan anses följa, och den ”långa versionen” av the Rede, så blandar man med ens in en massa versrader som både kan vara väldigt vaga och ganska specifika. Hur passar exempelvis uppmaningar som ”Where the rippling waters go, Cast a stone and truth you'll know” eller “When misfortune is enow, Wear the blue star on thy brow” in i något som alla wiccaner förväntas leva efter? I stället för att lägga fokus på den verkliga kärnan, det viktigaste budskapet i Rådet, placerar man de åtta orden som en slutkläm i en romantisk vers med otydlig innebörd, och tar fokus från den kärna som verkligen spelar roll för den wiccanska etiken.
Om man som nybliven wiccan får veta att the Rede är den riktlinje som alla wiccaner försöker leva efter, och sedan får höra att ”hela” the Rede är just den ”långa versionen”, så är det lätt att få intrycket att alla wiccaner också måste följa diverse uppmaningar om att kasta stenar i vattnet för att få reda på sanningen, eller bära en blå stjärna på pannan för att avvärja otur, för att använda ovannämnda versrader som exempel. I stället för ett enkelt och tydligt moraliskt råd måste man ta ställning till en mängd överflödiga uppmaningar som har ganska lite med religionens verkliga kärna att göra. Och som sagt, majoriteten av alla wiccaner bryr sig inte om de här tilläggen; inom Wicca i stort är Rådet liktydigt just med de åtta enkla orden Om det ingen skadar, gör som du vill.
Ytterligare ett problem med att likställa Rådet med Lady Gwen Thompsons långa vers är att denna dessutom innefattar den så kallade ”Trefaldighetslagen”, som jag ska diskutera härnäst.
I dikten ”Rede Of The Wiccae” som jag nämner i föregående stycke, och som förmodligen författades av Lady Gwen Thompson på 70-talet, lyder en av versraderna: ”Mind the Threefold Law you should, Three times bad and three times good”. ”The Threefold Law” eller ”The Law of Threefold Return”, som på svenska kan kallas ”Trefaldighetslagen”, syftar på idén att allt man sänder ut kommer att slå tillbaka trefaldigt, särskilt när det gäller magi. Om man då utför en positiv magisk handling så kommer man att få en trefaldigt positiv effekt tillbaka, och om man utför något negativt så blir följden trefaldigt negativ. Tanken är alltså att det lönar sig att utföra positiv magi, och att den som gör något negativt automatiskt kommer att straffas.
Det har blivit allt vanligare att man hör folk prata väldigt bokstavligt om Trefaldighetslagen, som om den vore antingen någon sorts fysisk naturlag, eller ett budord som alla wiccaner måste följa. Särskilt om någon på ett internetforum ber om tips på exempelvis kärleksformler eller liknande, brukar det genast dyka upp varningar om hur man måste akta sig för Trefaldighetslagen om man inte vill råka riktigt illa ut. Man kan lätt få intrycket att den är en lika viktig del av grunderna inom Wicca som det wiccanska Rådet. Så är dock inte fallet.
Medan Rådet är något som accepteras av i stort sett alla wiccaner, så ansluter sig endast vissa till Trefaldighetslagen, och den är dessutom ganska omdiskuterad. Somliga bryr sig inte om den alls. Doreen Valiente, en av de viktigaste gestalterna i Wiccas historia, höll ett tal vid en nyhednisk konferens 1997, där hon bland annat sa:
”Another teaching of Gerald's which I have come to question is the belief known popularly as "the Law of Three". This tells us that whatever you send out in witchcraft you get back threefold, for good or ill. Well, I don't believe it! Why should we believe that there is a special Law of Karma that applies only to witches?”
Andra wiccaner ser Trefaldighetslagen mer som en påminnelse om att det är bra att tänka sig för innan man utför en magisk handling eftersom den kan få oväntade konsekvenser, utan att se den som en lag som med nödvändighet kommer att ge just trefaldiga återverkningar. Och så finns det förstås ett fåtal som ser den som lika viktig som grundstenen i den wiccanska etiken, the Rede.
Själva poängen här är just att Trefaldighetslagen inte är en allmängiltig grund inom Wicca, och definitivt inte något man måste tro på som wiccan. Eftersom det är upp till var och en vad man vill tro på kan du förstås göra den här ”lagen” till en del av ditt eget utövande, om du tycker att den verkar vettig. Men gör det i så fall för att du tänkt igenom vad den egentligen innebär, och inte för att någon annan sagt åt dig att du måste.
Idén om Trefaldighetslagen bygger i grunden på något som faktiskt kan ses som en del av den wiccanska världsbilden, både vad gäller magi och alla andra handlingar: som man sår får man skörda. De flesta kan ställa upp på tanken att det vi gör alltid får någon form av effekt, och att det finns en risk att denna effekt också drabbar den som utfört handlingen. Om jag beter mig hänsynsfullt mot andra människor kommer de förmodligen att bemöta mig på ett mer vänskapligt sätt än om jag behandlar dem illa och är otrevlig hela tiden. Det som skiljer Trefaldighetslagen från denna idé är just föreställningen att en magisk handling inte bara leder till en likvärdig effekt, utan en trefaldig.
Det är oklart exakt var den här föreställningen kommer ifrån, men talet tre är vanligt förekommande i alla möjliga magiska, religiösa och ockulta sammanhang. Det återfinns i många delar av det Gardnerianska, ursprungliga wiccanska utövandet, exempelvis i antalet initieringsgrader. Man kan tänka sig att Trefaldighetslagen använts som en påminnelse för ivriga nybörjare om att tänka sig för innan man utför en magisk handling, eftersom det kan få oväntade konsekvenser. Talet tre kan då ses som ett uttryck för ”mångfaldigt” snarare än ”exakt trefaldigt”. Att man valt just denna siffra beror i så fall på att det anses vara ett magiskt och heligt tal.
Även om det inte verkar som om Trefaldighetslagen lärdes ut i sin nuvarande form i Gardners ursprungliga coven, så fanns där en del spridda idéer om trefaldighet och magisk konsekvens. När Wicca spred sig genom att nya coven bildades, och så småningom utvecklades till nya traditioner, utgjorde förmodligen dessa idéer grunden för det som med tiden formulerades till en mer tydligt uttalad tanke om trefaldiga återverkningar. När religionen sedan började spridas även genom böcker och internet, och även till solitära utövare, så kom Trefaldighetslagen alltmer att uppfattas som en magisk regel eller naturlag, ofta utan större eftertanke kring hur den skulle kunna fungera eller varför man måste följa den.
Trots att Wicca är en religion som saknar exakta regler, där det finns stort utrymme för var och en att själv bestämma vad man vill göra och tro på, så träffar man alltså förvånansvärt ofta på folk som tolkar just Trefaldighetslagen väldigt bokstavligt. Och ofta känns det som om dessa personer kanske inte har tänkt efter så noga hur de tror att detta egentligen skulle fungera. Vad är det för mystisk kraft som håller ordning på allas magiska handlingar och noggrant delar ut exakt tre gånger så mycket tillbaka, till var och en? Om det nu verkligen handlar om någon sorts universell naturlag, borde inte alla andra magiutövare, som ceremonialmagiker, ockultister, druider och diverse olika häxor, också ha uppmärksammat den? Hur kommer det sig att den bara gäller just wiccaner?
Återigen kan det vara värt att påminna sig om att Wicca inte är en bokstavstrogen religion med heliga skrifter och bud som alla måste följa. I stället bygger den på ett antal ganska löst formulerade grunder (högtiderna, gudomarna, ett visst ritualformat osv.) som varje tradition, grupp eller individ kan anpassa efter sin egen praktik och sin egen tro. Om man själv kan komma fram till en fungerande logik för hur en exakt och bokstavlig trefaldighetslag skulle fungera, så kan man naturligtvis tro på och följa den. Men man måste samtidigt vara medveten om att de flesta andra wiccaner ser saken annorlunda, och att man inte har rätt att försöka tvinga på dem sina egna åsikter.
Som du säkert förstått vid det här laget ser jag själv inte Trefaldighetslagen som särskilt betydelsefull. Men om man som wiccan ändå vill förhålla sig till den, så tror jag det är bäst att se den som ett ungefärligt råd snarare än en regel. Vad man än gör, så kommer det att påverka omvärlden och en själv på sätt man inte kan förutse. Detta gäller särskilt inom magi, ett område där det inte alltid är helt lätt att följa en tydlig kedja av orsak och verkan. För att åstadkomma förändring via magi arbetar man i första hand med energi som är förankrad inom en själv, och därmed påverkas man själv också av det man försöker åstadkomma. Gör du något som du själv uppfattar som negativt finns det en risk att effekterna inom dig själv också blir negativa. Alla dessa mer eller mindre svårförutsedda återverkningar är det som benämns ”gånger tre”. Somliga tänker sig också att siffran tre påminner om att denna effekt sker på tre verklighetsplan, exempelvis ett magiskt/andligt, ett fysiskt och ett psykologiskt/personligt plan.
Andemeningen blir helt enkelt Tänk på vad du gör, eftersom det kan få större effekter än du anar. Och i slutändan är det förstås alltid upp till var och en att ta ansvar för sina egna handlingar, magiska eller ej.
Just det egna ansvaret ser jag som själva grunden i den wiccanska etiken, och därför tycker jag också att the Rede fungerar så mycket bättre som etisk riktlinje än Trefaldighetslagen. En bokstavligt tolkad Trefaldighetslag blir ett sätt att hindra folk från att utföra negativ magi genom att hota med straffet att man får trefaldigt negativ effekt tillbaka. Det blir rädslan för straff som hejdar någon från att exempelvis utföra en förbannelse, snarare än tanken på om detta egentligen känns rätt eller fel.
Som jag skrev i början av den här texten försöker vi följa det wiccanska Rådet eftersom det känns som en bra filosofi för att skapa ett så hänsynsfullt och tillåtande liv som möjligt för alla, människor, djur, växter och natur. Med tanken på Om det ingen skadar… i bakhuvudet kan jag överväga förbannelsen jag planerar att utföra. Om jag tycker att Rådet är en vettig levnadsregel, är det då rätt av mig att utföra den här handlingen? Stämmer det verkligen överens med den person jag vill vara, som wiccan? Är jag beredd att ta ansvar för konsekvenserna, om jag bedömer att den skada jag kan orsaka är värd de negativa effekterna?
I stället för att fatta ett beslut baserat på en rädsla att ”få trefalt tillbaka”, är jag tvungen att tänka igenom det hela på en djupare nivå. Jag avstår från att förbanna någon, inte för att jag är rädd för någon sorts gudomligt straff, utan för att jag tycker det är ett ohållbart sätt att behandla andra människor. Eller så gör situationen att jag uppfattar den skada som skulle ske om jag inte utförde min förbannelse som ännu värre, och därför bestämmer mig för att faktiskt genomföra den. I vilket fall är beslutet mitt och ingen annans, och jag är också den som måste ta ansvar för resultatet.
Även om de åtta ord som ligger till grund för den wiccanska etiken kan tyckas enkla så är det här som du märker ett ganska komplicerat ämne, med många olika aspekter där folk kan ha väldigt skilda åsikter. Som jag ser det är det viktigaste att man lär sig så mycket man kan, tänker efter själv, och inte bara upprepar vad man har hört från andra. Om du vill läsa mer om bakgrunden till exempelvis the Rede och Trefaldighetslagen kan du hitta en utförlig genomgång både av historia och filosofi här. Tänk igenom hur du själv ser på etiska beslut i ett wiccanskt perspektiv, diskutera med andra wiccaner, och se till att ifrågasätta när folk presenterar sin egen åsikt som den enda sanningen.
Coughlin, John J: ”Ethics and the Craft” Waning Moon Publications, 2009
Fisher, Amber Laine: ”Philosophy of Wicca” Ecw Press, 2002