 |
    |
Wicca har inga heliga skrifter som beskriver exakt vad det Gudomliga är. Enskilda personer, grupper och traditioner inom Wicca kan därför tro på många olika gudomar, och betrakta dem på ganska skilda sätt. De flesta vänder sig till ett flertal gudomar, och kan därför betraktas som polyteister. Eftersom det finns så många olika synsätt är det svårt att ge en heltäckande bild av hur det Gudomliga betraktas. Olika mytologier, traditioner och upplevelser vävs samman och överlappar varandra, och exakt hur man vänder sig till gudarna kan variera mycket från wiccan till wiccan. Men i stort sett alla wiccaner vänder sig åtminstone till de två grundläggande gudomar som helt enkelt brukar kallas Gudinnan och Guden. Dessa betraktas som jämställda, och lika viktiga, även om somliga lägger större tonvikt på Gudinnan. Man ser det Gudomliga som immanent i världen, inte något fullständigt upphöjt som ligger utanför vår materiella värld, utan något som finns i själva Jorden, i allting omkring oss, i djur, växter, i oss människor och i hela naturen.
Gudinnan och Guden kan ses som två samverkande krafter, som tillsammans omfattar hela världen. Genom deras samspel skapas, växer och åldras allt liv, för att ständigt dö och återfödas i en oändlig cirkelgång. En del wiccaner ser dem som två kompletterande delar av en större och mer ogripbar Gudomlighet, som då också innefattar hela universum. Andra betraktar dem som de två grundläggande energier som utgör själva förutsättningen för världens existens. Somliga namnger dem, exempelvis som Aradia och Cernunnos, medan andra helt enkelt kallar dem just Gudinnan och Guden.
Även om man ser Gudinnan som i grunden en gudinna, så brukar man ändå prata om olika delar eller aspekter av henne. Hon kan till exempel betraktas som själva Jorden, eller som Mångudinnan, där hon representeras av de tre faserna nymåne, fullmåne och mörkmåne. Man kan då se henne som den trefaldiga gudinnan; Jungfrun, Modern och den Gamla. ”Jungfru” har här inte betydelsen ”oskuld”, utan innebär snarare en ung, fri och obunden kvinna, och i denna skepnad står hon just för vaknande och ny energi, ny början. Som Modern är hon den som ger liv, varm och omvårdande, medan hon som den Gamla både är den visa, åldrande kvinnan och dödsgudinnan som klipper av livets trådar inför återfödelsen.
Guden brukar ses främst som två gestalter: Solguden och den Behornade Guden. Som Solguden föds han varje vår för att tillsammans med Jordgudinnan ge nytt liv åt växtlighet och djur. Som den Behornade är han snarare en del av själva naturen, fält och skogar, djur och växter, och står för fruktbarhet och vild, otämjd kraft. Man kan också se honom som den Gröne Mannen, där han i ännu högre grad är ett just med skogarnas träd och växter, eller som Kornguden, där han är den gyllene säden som offras för att jordens folk ska kunna äta och överleva.
Man brukar säga att alla gudinnor är en, alla gudar är en. Det kan förstås tolkas på en massa olika sätt, och en del wiccaner ser det just som att alla dessa olika ansikten; Modern, Jordgudinnan, den Behornade Guden, Kornguden, osv. bara är olika sätt att beskriva olika egenskaper av Gudinnan och Guden, för att lättare kunna hantera dem. Andra ser dem som mer fristående, gudomar som i och för sig är delar av de större Gudinnan och Guden, men som ändå existerar som egna individer. Man kan också se dem mer som Gudinnan och Gudens olika ansikten, roller som de tar på sig i olika situationer.
Det är omöjligt att i skrift ge en enkel och tydlig beskrivning av exakt vad Gudinnan och Guden är, just eftersom det handlar om en stor och ofattbar Gudomlighet som var och en i slutändan själv måste uppleva för att kunna förstå. Wicca brukar kallas en ”mysteriereligion”. Ofta missuppfattas ordet ”mysterium” här som entydigt med ”hemlighet”, med betydelsen ”saker man inte får avslöja”. Men i själva verket handlar det om saker som inte kan avslöjas i ord, utan som måste upplevas genom att man faktiskt på allvar utövar religionen. Ett av dessa grundläggande mysterier är just vad Gudinnan och Guden verkligen är, något som varje wiccan själv måste uppleva genom ritual och meditation.
Det finns som sagt wiccaner som bara åkallar just Gudinnan och Guden, och därmed kan sägas vara duoteister snarare än polyteister. Men de flesta vänder sig dessutom till en mängd andra, namngivna gudomar. Ofta väljer man ett bestämt panteon, en viss gudavärld och mytologi, som man gillar och känner sig bekväm med, som exempelvis den nordiska, romerska eller keltiska. Man kan åkalla olika gudomar ur detta panteon beroende på vilken ritual man vill utföra; i en skörderitual vid Lughnasadh vänder man sig inom ett nordiskt panteon kanske till offerguden Balder, medan Freja passar bättre vid en fruktbarhetsinriktad Beltaineritual.
Liksom med Gudinnan och Guden kan enskilda wiccaner ha ganska olika syn på exakt vad de namngivna gudomarna egentligen är. Somliga ser dem som aspekter av Gudinnan och Guden, ett sätt att sortera upp deras olika egenskaper för att enklare kunna förstå dem. Andra ser dem som helt fristående personligheter, som rör sig och agerar i världen efter sin egen vilja.
Det är vanligt att man läser in Gudinnan och Guden i årshjulets växlingar, och väver in en sammanhängande mytologi kring dem när man firar de åtta årshögtiderna. Ofta brukar då Gudens livscykel kopplas till högtiderna så att han föds vid Midvinter, växer och utvecklas under Imbolc och Vårdagjämningen, når sin fulla styrka vid Beltaine och Midsommar, offras och påbörjar resan mot dödsriket vid Lughnasadh och Höstdagjämningen, och går till vila i dödsriket vid Samhain för att sedan återfödas igen nästa Midvinter. Gudinnan följer och utvecklas då med honom längs vägen, möter honom som Jungfrun om våren, förenas med honom som Modern om sommaren, och offrar och leder honom till dödsriket som den Gamla under hösten. Dessa händelser kan man gestalta i respektive ritual, för att aktivt ta del i årshjulets gång och samspelet mellan Gudinnan och Guden. (Läs gärna mer under rubriken Högtiderna.)
Man kan också betrakta årshjulet genom andra gudomar och mytologier. Många wiccaner väljer att gestalta den grekiska myten om Persefone, som färdas ner i underjorden under vintern för att ge nytt liv åt världen när hon återvänder med våren. Andra använder myten om Ekkonungen och Järnekskonungen, två gudar som styr över sommarens och vinterns halvår, och som kämpar om makten över landet vid varje Midsommar och Midvinter.
Ytterligare en aspekt av de wiccanska mysterierna som jag nämnde ovan är just att alla dessa sätt att betrakta årstidernas växlingar kan vara sanna på samma gång, och kan vävas samman för att ge oss en förståelse för tidens gång som är betydligt mer djupgående än den rent fysiska, där årstiderna endast beror på jordens rotation kring solen och kring sin egen axel. Att uppleva årshjulet rituellt, genom gudomar och deras myter, står inte på något sätt i konflikt med ett mer ”vetenskapligt” synsätt. Det ger snarare möjlighet just till en bredare och djupare förståelse, som handlar mycket mer om upplevelse och känsla än om logiskt tänkande.
Även om man genom Gudinnan och Guden kan tyckas dela upp det Gudomliga i en tydligt ”kvinnlig” och ”manlig” del är det viktigt att inse att det inte handlar om någon sorts traditionella könsroller, som exempelvis att ”kvinnor är mjuka och kärleksfulla, män är starka och våldsamma”. I stället handlar det om en grundläggande, svårgripbar kvinnlig och manlig essens, som inte kan förenklas till enbart mänskligt kön, och som i grunden bara kan förstås på en upplevelsebaserad, rituell mysterienivå.
Både Gudinnan och Guden innefattar allt som traditionellt sett brukar uppfattas både som manligt och som kvinnligt. Skapande och förstörande, aktivt och passivt, ljus och mörker, skydd och hot; alla dessa saker hittar vi både i Gudinnan och Guden. På samma sätt är det med de namngivna gudomarna. Det finns krigs- och dödsgudinnor likväl som moder- och jungfrugudinnor, och omvårdande fadersgudar likväl som aggressiva jaktgudar. Även om vi i vissa situationer vänder oss till Gudinnan som Modern, så är det viktigt att komma ihåg att hon inte bara har det vi traditionellt tänker på som moderliga egenskaper, och att hon kan vara så oändligt många andra saker på samma gång.
Jag tror också det är viktigt att inte se uppdelningen mellan Gudinna och Gud, mellan ”kvinnligt” och ”manligt”, som en entydig, tvådelad dualism. I stället handlar det om en flytande skala mellan två poler, där båda behövs för att den andra ska kunna finnas. Saker definieras både genom vad de är och vad de inte är; utan mörker inget ljus, utan natt ingen dag. I den kallaste vintern finns fröet till vår och sommar, och vid sommarens höjdpunkt påbörjas färden tillbaka mot mörker och kyla. Väldigt sällan är någonting bara en sak, det mesta i världen är fyllt av motstridiga krafter och egenskaper på samma gång. Och både kvinnor och män bär både Gudinnans och Gudens innersta väsen inom sig, och har möjlighet till en nära och personlig kontakt med såväl gudinnor som gudar.
Eftersom de flesta i västvärlden har vuxit upp med en bild av religion och gudomlighet som framför allt påverkats av monoteistiska, patriarkala religioner som Kristendomen, där det endast finns en enda, manlig gud, så är det vanligt att folk söker sig till Wicca i första hand på grund av Gudinnan. Eftersom man kopplar en manlig gud till den kristna Gud, så kan det vara svårt att relatera till Guden till en början. Gudinnan är däremot just det som många har saknat innan de hittat fram till Wicca, och därför blir det så mycket enklare att vända sig till henne.
Det här är förstås helt okej, och det finns många wiccaner som fortsätter att vända sig till Gudinnan i betydligt större utsträckning än till Guden. Men som jag ser det är just jämvikten och samspelet mellan Gudinnan och Guden som jämställda krafter en viktig del av själva grunden inom Wicca, och jag tror det är bra att så småningom försöka lära känna även Guden närmare. När man väl inser den kristne Gud bara är en enda namngiven gud bland många andra, och inte den ende guden, så blir det också lättare att se att han och Guden, eller andra gudar som Tor, Cernunnos, Zeus eller Lugh, är helt skilda personligheter. Bara för att man inte kommer överens med en betyder det inte att man måste undvika alla andra, och jag tror att alla har möjlighet att hitta sin egen fungerande relation med Guden, såväl som med de namngivna gudar man lär känna med tiden.
Man brukar säga att Wicca inte i första hand är något man tror, utan något man gör. Även om exempelvis olika medlemmar i samma coven kan ha skilda åsikter om exakt vad gudarna är och hur de passar in i världen, så kan de ändå vända sig till samma gudomar i en ritual, eftersom de är överens om att dessa gudomar faktiskt existerar på ett eller annat sätt. Vissa wiccaner anser att gudomarna bara är idéer, ett sätt för oss att förhålla oss till världen, och att de alltså bara finns i våra egna huvuden, eller kanske i någon sorts kollektivt undermedvetande som alla människor delar. Andra tror att de är helt fristående krafter som finns oberoende av om vi människor tror på dem eller ej. Somliga ser dem som stora och opersonliga symboler för en ännu mer ogripbar Gudomlighet, medan andra betraktar dem som tydliga personer som aktivt agerar i världen.
Så länge vi är överens om att ingen äger den slutgiltiga sanningen, och är öppna för att alla har rätt till sin egen tolkning, så kan vi ändå åkalla dessa gudomar tillsammans i en ritual utan att bestämma exakt vad var och en måste tro om det hela. På så sätt får varje enskild wiccan möjligheten att genom ritualupplevelsen lära känna och bilda sin egen uppfattning om gudomarna.
När man först bestämmer sig för att Wicca känns rätt, och är något man vill försöka utöva, så kan det kan vara svårt att veta hur man egentligen ska göra för att närma sig gudomarna. Det handlar inte bara om att tro på dem, utan också om att åkalla och på något sätt träffa dem. Återigen är det viktiga här just att inte bara ”gå omkring och tro”, utan att faktiskt också göra; att regelbundet söka upp och umgås med gudomarna genom ritualer. Och om man aldrig har utfört en ritual tidigare är det förstås svårt att veta hur man ska börja. (Du kan läsa mer om hur man skapar en wiccansk ritual under rubriken Ritualer.)
Jag tror det är viktigt att låta det här hända gradvis, och inte förvänta sig att allt ska fungera perfekt med en gång. Börja med att utföra en riktigt enkel ritual, som du exempelvis bygger upp med ledning av ritualavsnittet här på Wicca.nu:
När du har kastat din cirkel, renat och öppnat riktningarna, åkalla Gudinnan och Guden (eller någon namngiven gudinna eller gud) och försök känna att de verkligen är där. I själva åkallandet, försök visualisera allt som du förknippar med den gudom du kallar på, och inse att denna dessutom är så oändligt mycket mer. Sätt dig mitt i cirkeln, slut ögonen och slappna av. Om du vill kan du tala till gudomarna, högt eller bara inne i huvudet. Lyssna, både med öronen och med tankarna. Om du känner Gudinnans och Gudens närvaro, känn efter precis hur de känns, hur du upplever deras innersta kärna och essens. Försök inte skynda eller tvinga fram en upplevelse. I början är det mycket möjligt att du inte känner någonting alls, och kanske till och med känner dig ganska fånig där du sitter. Men försök lita på att de verkligen finns där, att de vill prata med dig, och att det enda du egentligen saknar är den övning som krävs för att kunna lyssna. Om du bara är tålmodig och regelbundet ser till att upprepa dina ritualer, så kommer du så småningom att få uppleva en mer och mer påtaglig närvaro och kommunikation.
Ett bra sätt att göra sig extra mottaglig för att faktiskt träffa gudomarna i en sådan här ritual kan vara att utföra en meditation. Det finns många olika sätt att meditera, och du kan säkert hitta metoder som passar dig om du söker lite på nätet, men här är i alla fall ett enkelt exempel:
Sitt eller ligg mitt i cirkeln som ovan. Slut ögonen, andas lugnt och slappna av. Känn hur ditt medvetande, själva kärnan av den du är, blir allt tyngre, sakta lämnar kroppen och sjunker genom golvet. Ta god tid på dig, sjunk djupare och djupare. Om tankar om vardagen och allt möjligt dyker upp i huvudet, försök bara se att de finns där utan att hålla fast vid dem, och låt dem flyta vidare i mörkret. Du kan ta itu med dem senare. När du sjunkit djupt och länge, se hur det sakta börjar ljusna omkring dig, och känn hur du står på fast mark. Visualisera hur du befinner dig på en lugn och avskild plats, den plats där du själv vill möta gudomarna. Det kan vara en skogsglänta, en stencirkel på toppen av ett berg eller kanske en tempelbyggnad någonstans. Vänta på att den gudinna eller gud du har kallat på ska visa sig. Kanske är det bara som en närvaro eller en röst, kanske som en person du kan se. Prata med den gudom som visar sig, lyssna till vad han eller hon har att säga, och när du känner dig klar att lämna den här platsen, tacka och ta farväl. Känn hur mörkret åter omsluter dig, men att du nu rör dig uppåt i stället för neråt, och sakta återvänder till cirkeln och din kropp. När du är redo, rör på armar och ben, och öppna ögonen.
Som med själva ritualen kan det vara svårt att få en meditation som den här att fungera vid första försöket. Det är lätt att tankarna börjar vandra, eller att ingen alls dyker upp när man står där i sin stencirkel och väntar. Men om du bara är tålmodig och försöker igen, så kommer något så småningom att hända. Försök att vara öppen för att det kanske inte ser ut precis som du förväntat dig, och var medveten om att gudomarna kan kommunicera med dig på många olika och oväntade sätt.
Om man vill åkalla och träffa en viss gudinna eller gud, från ett bestämt panteon, så kan det vara bra att ta reda på så mycket man kan om dem innan man utför sin ritual. På så sätt kan man anpassa det man säger och gör i ritualen efter just denna gudom. Om man exempelvis vill komma i kontakt med den egyptiske guden Ra är det bra att åkalla honom just som en solgud, nämna hans olika egenskaper i åkallandet, använda en passande egyptisk rökelse i renandet och ett sött och soligt vin som ritualdryck. Oavsett hur man ser på gudomarna så tror jag det är viktigt att visa dem den respekt de förtjänar, och ett sätt att göra det är att faktiskt anstränga sig för att lära känna dem så väl som möjligt.
Det här är som sagt bara en kort introduktion till Gudinnan, Guden och alla de andra gudomar som vi kan vända oss till inom Wicca. Du kan läsa mer om hur de förhåller sig till exempelvis årshögtider och magi i de andra avsnitten här på Wicca.nu, och med hjälp av länkarna och boktipsen kan du förhoppningsvis leta vidare och lära dig mer. Och kom ihåg att det bästa sättet att lära känna gudarna är att faktiskt söka upp dem och umgås med dem genom ritual och meditation!