 |
    |
Grunden för att utöva Wicca är firandet av de åtta årshögtiderna. Eftersom man inom Wicca ser Gudinnan och Guden som direkt kopplade till den fysiska världen, till jorden, solen, månen och deras förhållande till varandra anser man också att det gudomliga visar sig i årstidernas förändringar och årshjulets gång.
Man firar högtiderna, eller sabbaterna som de också kallas, inte bara för att just hylla att Gudinnan och Guden visar sig i världen omkring oss, utan också för att själv delta i denna process. Genom att uppmärksamma årstidernas växlingar och livets ständiga cykel med ritualer, deltar vi själva aktivt i den och uppnår en större samhörighet både med det Gudomliga och med vår omvärld.
Man brukar inom Wicca dessutom utföra ritualer vid fullmåne, (en månhögtid kallas även ”esbat”) då man främst vänder sig till Gudinnan. Ett vanligt sätt att betrakta henne är som tredelad, som Jungfrun, Modern och den Gamla. Jungfru är här inte synonymt med oskuld, utan är snarare Gudinnans aspekt som fri och obunden. Månen anses starkt kopplad till det kvinnliga och Gudinnan, och vi ser henne visa sig i månens faser. Den vanligaste tiden att vända sig till Gudinnan i ritual är som sagt vid fullmånen, men man kan också vända sig till hennes olika aspekter vid nymåne och mörkmåne.
Jag kommer här att först ge en kort historisk bakgrund till de wiccanska högtiderna, för att sedan berätta hur och varför man firar dem och slutligen kortfattat gå igenom de åtta högtiderna i ordningsföljd.
Man brukar prata om fyra ”större” sabbater, och fyra ”mindre”. De större firades av de keltiska folk som levde i Europa under årtusendet före Kristi födelse. På grund av bristen på direkt skriftligt källmaterial vet vi inte så mycket om kelternas religion, men dessa högtider, Imbolc, Beltane, Lughnasadh och Samhain, grundades förmodligen främst i förhållandet till boskapsskötsel och jordbruk.
De mindre sabbaterna, Vintersolstånd, Sommarsolstånd, Vårdagjämning och Höstdagjämning, grundar sig direkt på solens läge i förhållande till jorden, och är förmodligen äldre än de fyra större. Man kan se att folkslag före kelterna skapat stenformationer som är orienterade så att solens strålar vid exempelvis sommarsolståndet träffar byggnadsverket på ett visst sätt. Stonehenge är ett sådant exempel. Om dessa folk och högtider vet vi dock ännu mindre än om kelterna.
Såvitt vi vet är Wicca den första religion som firar alla åtta högtiderna.
När nya seder och religioner spridit sig har ändå högtiderna levat kvar, om än i förändrad form. Man kan anta att det beror just på att de grundas i själva naturens och solens växlingar, och anledningen att uppmärksamma dem finns alltså kvar även om själva religionen och formen för hur man gör det förändras.
Exakt hur man firar årshögtiderna kan skilja sig ganska mycket mellan olika traditioner, coven eller enskilda personer. Åtminstone inom coven är det vanligt att man först utför själva högtidsritualen, för att sedan ha ett mer avslappnat firande eller fest med mat och dryck. Vid de högtider som sammanfaller med helger som firas av övriga samhället också, exempelvis Yule/Jul eller Sommarsolstånd/Midsommar, brukar man ha ett separat covenfirande, och fira högtiden tillsammans med familj och icke-wiccanska vänner vid ett annat tillfälle.
Ganska få wiccaner anser det nödvändigt att fira exakt på den rätta dagen, och särskilt i gruppsammanhang där det kan vara svårt att få allas tider att passa ihop är det vanligt att man lägger firandet på närmaste helg.
Själva ritualernas utformning kan också variera mycket. En del wiccaner firar varje sabbat som en separat händelse, medan andra binder ihop högtiderna till ett tätare kretslopp genom en sammanhängande mytologi.
Eftersom en huvudsaklig anledning att fira sabbaterna är att vi vill ta del i den ständigt flödande livscirkeln kan det finnas en poäng i att binda ihop de olika högtiderna med någon form av sammanhängande mytologi, så att man i varje ritual känner ett tydligt samband med den föregående och den kommande. Författaren Ellen Cannon Reed (”The Heart of Wicca”) föreslår att man ser det som att varje högtid ger ett löfte om det kommande, och uppfyller föregående högtids löfte.
Det är vanligt att man läser in Gudens livscykel i årshjulet, och genom de olika ritualerna då gestaltar och följer hans väg från födelse, genom uppväxt och död tillbaka till återfödelse, i samspel med Gudinnan. Här är guden den som ständigt pånyttföds och dör, medan Gudinnan hela tiden förblir närvarande, även om hon ändrar gestalt.
Det går också att betrakta årshjulet ur många andra perspektiv. Samtidigt som man ser samspelet mellan Gudinnan och Guden ser man Gudinnan förändras från Jungfru till Moder, och till den Gamla. Guden betraktas ofta som solen i förhållande till Gudinnan som jorden. Det är vanligt att man ställer sommarhalvår och vinterhalvår mot varandra i den ständigt växlande kampen mellan Ekkonungen och Järnekskonungen, som strider och omväxlande vinner och dör vid sommar- och vintersolstånd. Det ljusa, Ekkonungen, och det mörka, Järnekskonungen, handlar inte om gott och ont utan om två nödvändiga och kompletterande delar för årshjulets och livets helhet.
Alla dessa olika synsätt kan kombineras på olika sätt, eller vävas samman med passande mytologi från den gudavärld man vänder sig till. Det är också bra att fundera över hur högtiderna passar in på den plats där man bor, eftersom de syftar till att man ska ta del i de förändringar som faktiskt sker i naturen. Det finns inget självändamål i att benhårt hålla på högtiderna med just de datum och associationer man vanligtvis förknippar dem med, om det inte alls stämmer överens med klimatet där man lever. Med detta sagt kan man förstås också känna en viss kraft i att fira högtiderna på dagar då man vet att mängder av andra wiccaner gör samma sak.
Medan sabbaterna oftast är mer inriktade på kontakt med det Gudomliga, på firande och deltagande i livets cykler, brukar esbaterna ofta ägnas åt mer tydligt resultatinriktad magi. Det kan handla om helande, att resa energi för något särskilt syfte, eller kanske hjälpa någon covenmedlem att exempelvis hitta en lägenhet. Beroende på syftet med magin kan man också utföra den vid olika tillfällen. Vill man påbörja något nytt passar nymåne kanske bättre än mörkmåne.
Vid fullmånen förekommer också ”Drawing down the Moon”, att översteprästinnan drar ner Gudinnan och låter henne tala genom sin kropp. Det är dock en ritualhandling som kräver stor erfarenhet. På samma sätt kan översteprästen göra ”Drawing down the Sun”.
Om man har lite fastare upplägg för hur man firar årshögtiderna kan man vid månarna variera sig mer och prova nya ritualvarianter. I covensammanhang är det nog också vanligt att man i första hand ser till att så många medlemmar som möjligt kan vara med och fira sabbat, medan man kanske firar månar lite mer då och då, och enskilda medlemmar firar övriga månar på egen hand.
Varför firar man?
Årshögtiderna ger tillfälle till åtta ordentliga fester om året. Men det handlar inte bara om att få festa. En betydligt mer grundläggande anledning är snarare just själva deltagandet i årshjulets växlingar. De flesta av oss är idag inte alls på samma uppenbara vis beroende av naturen, av djur, växtlighet och jordbruk som våra förfäder. Även om vi kan vistas mycket i naturen har vi inte samma direkta och uppenbara kontakt med den. Sabbatsritualerna kan här bli ett sätt att bygga en ny förståelse för de livscykler som vi fortfarande trots allt alla är en del av, och ge oss möjlighet att på ett aktivt sätt delta i dem.
Dessutom ger de oss möjlighet att praktiskt utöva och manifestera vår tro, och uppehålla en pågående kontakt med Gudinnan och Guden. För varje varv vi följer dem genom deras olika skepnader runt årshjulet når vi en djupare förståelse för både dem, naturen och mysterierna.
Årshjulet ger dessutom fördjupad insikt i andra delar av både Wicca och själva livet. Förutom Gudinnans och Gudens olika aspekter kan man läsa ihop det med månens cykel, med den magiska cirkeln med sina riktningar, med dygnets skiftning mellan natt och dag, och människans livscykel från födelse till död och återfödelse.
Viktigt är också att årshjulets varierande högtider hjälper oss att praktiskt uppleva att livet inte bara består av ljus och odelad glädje, utan att också mörker, vissnande och död är nödvändiga för tillvaron som helhet.
Om du tror Wicca kan vara rätt religion för dig är ett bra sätt att känna efter att börja fira årshögtiderna. Börja enkelt, fundera över vad den aktuella högtiden betyder för just dig, och hur den visar sig i trakten där du bor. Allteftersom du börjar känna dig säkrare kan du försöka dig på att göra ritualer, ensam eller med likasinnade vänner. Det viktiga är inte att göra allt perfekt ”rätt”, utan att tänka igenom ritualen ordentligt och veta varför man gör det man gör. Ritualskrivande beskrivs närmare under länken Ritualer här till vänster.
Ibland läser man att man inte behöver utföra någon särskild ritual för att fira en sabbat, att vad som helst kan vara ett firande, exempelvis en skogspromenad. Det här är i och för sig sant på så sätt att var och en bör fira på det sätt som passar dem bäst. Men om man redan från början nöjer sig med skogspromenaden och aldrig ens anstränger sig tillräckligt för att bli bekväm med rituellt arbete tror jag man förlorar en hel del. Ritualen ger åtminstone för mig en helt annan möjlighet till direkt och aktiv kontakt med det Gudomliga. Om man däremot efter att ha provat på mer formella ritualer bestämmer sig för att skogspromenaden fungerar bättre har jag inget att invända. Det viktiga är att man verkligen är medveten om de olika möjligheter som finns. Och man kan ju dessutom kombinera båda två.
Att se till att verkligen fira alla årshögtiderna, även om det kanske kan kännas lite segt någon gång då och då, är också ett bra sätt att behålla sammanhanget i religionen. Det blir lättare att låta Wicca vara en del av livet om man uppmärksammar de regelbundet återkommande markeringar som sabbaterna utgör. I och för sig firar vi för att vi själva vill, inte för att någon annan kräver det. Men Wicca är en religion som för att ge utveckling och resultat också kräver viss ansträngning, vilket innebär att man i slutändan vinner på att ibland göra saker som i stunden kan kännas lite motiga.
Tänk på att inte bara ta fasta på det ljusa och glättiga i ditt firande, utan se också till att ge plats för allvar och eftertanke. Livet består av både ljus och mörker, liv och död, och det är viktigt att hålla en balans mellan dem båda. Därför är det givetvis lika viktigt att inte låta allvaret ta överhanden alldeles, utan att låta skratt och glädje också få en plats i dina ritualer.
Redogörelsen för högtiderna nedan är kortfattad, och inför ditt eget firande är det bra att leta vidare efter mer information både via nätet och böcker. Läs olika beskrivningar och hämta inspiration från andras ritualer när du formar dina egna.
Här följer en uppräkning av de åtta sabbaterna, med lite blandade fakta, bakgrund och idéer om vilket innehåll man kan lägga in i firandet. Datum för de fyra direkt solrelaterade högtiderna kan variera med någon dag.
• Midvinter, Vintersolstånd, Yule (21 - 22 december)
Detta är årets längsta natt, den mörkaste vintern. Men det är samtidigt den punkt då årshjulet vänder och ljuset åter börjar komma tillbaka. I hjärtat av den mörkaste natten ligger fröet till ljuset. Man brukar se det här som tiden då Guden återföds som Solbarnet. Denna högtid har också passande nog tagits över av Kristendomen som Jesusbarnets födelse, efter en romersk solhögtid.
Samtidigt är detta ett tillfälle när Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Man kan antingen se det som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö.
Ritualen kan inriktas just på början till solens återkomst. Man kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Gudinnan kan både ses som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna. Detta är också ett bra tillfälle att rituellt lämna oönskade saker bakom sig.
Om man tänker på Reeds förslag ovan, om högtider som ger löften, kan man tänka sig att Yule ger löftet att solen ska återvända och dagarna bli längre.
• Imbolc, Brighid (2 februari)
Även om det fortfarande verkligen är vinter kommer nu de första antydningarna om att det så småningom blir vår. Högtiden kretsar mycket kring det återvändande ljuset. I det gamla keltiska jordbrukssamhället var detta tiden då fårens första mjölk kom, inför lammens födelse. Man kan se detta som vårens startpunkt.
Sabbaten kallas också Brighid, eftersom den också har firats som gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, särskilt hemmets härd. Inom Kristendomen tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnans egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare.
Guden är vid den här tiden mycket ung, växer och lär sig saker. Ritualen inriktas vanligtvis mycket på ljus, och det passar bra att vända sig just till Brighid som den som kommer med ljuset, om man arbetar inom en keltisk gudavärld. Det är traditionellt en tid för initieringar och början på nya saker, och en lämplig tid för spådomar inför det kommande året.
Imbolc ger löftet att jorden ska vakna och våren ska komma.
• Vårdagjämning, Ostara (20 mars)
Detta är den punkt på året då ljuset och mörkret är lika starka, men ljuset kommer att öka. Naturen börjar vakna till liv, och man kan märka att det faktiskt är vår.
Namnet Ostara kommer från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, Easter. Detta var den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan också ses som en symbol för det återvändande ljuset.
Guden är vid denna tid en mycket ung man, ännu långt ifrån mogen. Gudinnan är den unga Jungfrun som lockar och leker med honom, men de förenas inte ännu. Det är en tid för jämvikt, och man kan också se det som att Solguden nu slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Ritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker, på våren och den groende och knoppande växtligheten.
Vårdagjämningen ger löftet om att jorden ska bli fruktbar och rik på växtlighet igen.
• Beltane (30 april eller 1 maj)
Nu har våren kommit igång på allvar, dagarna är längre och ljusare, och naturen är full av växtkraft.
Kelterna delade in året i en sommar- och en vinterhalva, där Beltane (uttalas ”belltejn”) markerade början på sommarhalvåret. Detta var tiden då boskapen vallades ut till sommarens betesmarker. Det är vanligt med traditioner kring eld, som exempelvis majbrasan.
Detta är tiden då den unge Guden förenas med Jungfrun, och deras förening befruktar världen.
Ritualen handlar mycket om just fruktbarhet. I coven är det vanligt att man genomför den Stora Riten, en förening mellan Gudinnan och Guden som i stort sett uteslutande utförs med hjälp av redskapen athame och bägare. Man kan också hoppa över eld eller springa mellan eldar för att göra sig av med saker och markera en ny början. Det är en högtid med mycket ren livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane ger löftet att solen och jorden ska nå sin fulla kraft och blomstring.
• Midsommar, Sommarsolstånd, Litha (20-21 juni)
Detta är årets längsta dag, då solens inflytande är som starkast. Samtidigt är det den tid då årshjulet vänder och mörkret åter ökar. I hjärtat av den ljusaste natten ligger fröet till mörkret.
Sommarens växtlighet är i sin fulla prakt, och Guden befinner sig i sin kraftfullaste tid. Man kan se det som att hans och Gudinnans förening slutgiltigt bekräftas här, förhållandet mellan dem övergår från lusta och ungdomlig förälskelse till djupare kärlek, och hon övergår från Jungfru till Moder. Guden blir också mer av en fader, en konung.
Det här är också tillfället då Ekkonungen och Järnekskonungen åter strider. Man kan antingen se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar dö.
Ritualen kan inriktas just mot Gudens och Gudinnans förening i skepnad av sol och jord, och den rika och fruktbara växtlighet den ger. Liksom Beltane är detta en högtid med mycket energi, och rent glädjerikt firande.
Midsommar ger löftet om den kommande skörden.
• Lughnasadh, Lammas (1 augusti)
Vid denna tid har sommarens frukter och växtlighet börjat mogna, och det är dags för den första skörden. Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass”, ungefär ”brödmässa”.
Guden befinner sig nu i sin aspekt som Kornguden, som offras för att skörden ska bli riklig. Han är konungen som offrar sitt liv för att folket och landet ska få leva. Gudinnan är den som med sorg i hjärtat tar hans liv.
Ritualen kan kretsa just kring Gudens offer, att man offrar den första skörden. Man brukar baka en brödgubbe och offra den. Och högtiden handlar mycket just om firande av skörden.
Man brukar prata om tre högtider som både är skördefester och handlar om Gudens död, och detta är den första av dessa.
Lughnasadh ger löftet om en rik fullbordan av skörden.
• Höstdagjämning, Mabon (22 - 23 september)
Detta är den tidpunkt på året då mörker och ljus är lika starka, men mörkret kommer att öka. Hösten har börjat, det blir kallare, och växtligheten börjar vissna. Det var vid denna tid man i det antika Grekland firade de Elyseiska Mysterierna, en hemlig initieringsväg som vi idag vet ganska lite om, men som förmodligen kretsade kring liv och död. Namnet Mabon myntades av Aidan Kelly på 1970-talet, och kommer från en walesisk gud.
Vi firar den sista skörden, att skörden är bärgad. Guden påbörjar resan till dödsriket och underjorden, och Gudinnan förändras från Modern till den Gamla/Dödshäxan för att följa honom. Liksom Vårdagjämningen är det en tid för jämvikt, för att begrunda balansen mellan ljus och mörker.
Ritualen kan kretsa kring denna balans, kring att vi nu med nödvändighet går mot mörkare tider. Vi firar tacksamt skörden och livet, och tar farväl av Guden inför hans resa.
Detta är den andra skördefesten, och den andra som behandlar Gudens död.
Höstdagjämningen ger löftet om en tid av vila.
• Samhain (31 oktober)
Nu är hösten på god väg att övergå i vinter och nätterna blir allt längre. Växterna vissnar, tappar löv och förbereder sig för vilan.
För Kelterna var Samhain (uttalas ”SAOinn”, med betonig på ”sao”) början på vinterhalvåret, då man tog hem boskapen från betet och slaktade de djur som man inte hade tillräckligt med foder för att hålla vid liv över vintern. Det var också det keltiska nyåret, eftersom kelterna ansåg att året började med den mörka tiden, liksom natten var början på dygnet. Under namnet Halloween är det här en högtid där olika hedniska inslag envist hängt kvar trots kristna försök att göra om den till ”All hallows eve”, Alla helgons dag.
Guden når nu fram till dödsriket och lägger sig att vila inför återfödelsen. Gudinnan tar som den Gamla/Dödshäxan emot honom. Man brukar säga att slöjan mellan världarna är som tunnast denna natt. Man kan se det som natten då den behornade Guden leder den Vilda Jakten över landet, och det är klokast att hålla sig inne om man inte vill dras med.
Ritualen fokuserar lämpligen på döden, Gudens ankomst till dödsriket och Gudinnans roll som den som ger frid och vila. Man kan också i ritual gestalta den Vilda Jakten, där Guden både är jägaren och det jagade bytet, Jägargud/Dödsgud och Hjortgud.
Samhain brukar anses vara ett bra tillfälle att kommunicera med de döda, och för spådomar. Man brukar ofta hedra de släktingar och vänner som inte längre finns hos oss.
I och med slakten är detta den tredje skördehögtiden, och det är också den tredje som rör Gudens död.
Samhain ger löftet om att det kommer ett nytt år.