 |
    |
Trots att Wicca är en förhållandevis ung religion finns det en hel del oklarheter kring dess historia. På senare år har allt fler seriösa försök gjorts att beskriva religionens utveckling och dess bakgrund, men mycket arbete återstår förstås fortfarande. Det är ett ämne som bör betraktas kritiskt, och man ska nog akta sig för att fastslå någon slutgiltig sanning alltför tvärsäkert. Den här texten är ett försök att sammanfatta Wiccas historia, med utgångspunkt i min personliga förståelse.
Wicca grundades vid tiden runt 1950-talet av en engelsman vid namn Gerald Brosseau Gardner (1884-1964). Han hade levt i Asien under en stor del av sitt liv, och bland annat arbetat som föreståndare för te- och gummiplantager på Ceylon och Borneo. Hans två stora intressen var ockultism och antropologi, och han studerade olika magiska traditioner under sin tid i Asien. 1936 återvände han tillsammans med sin fru till England, där han så småningom flyttade till New Forest i Hampshire.
I Hampshire gick han 1939 med i ett teatersällskap, ”the Rosicrucian Theatre”, som hängde ihop med den ockulta gruppen ”the Fellowship of Crotona”. Senare hävdade han att han via denna grupp presenterades för en förmögen kvinna, Dorothy Clutterbuck, som samma år initierade honom i ett coven, en grupp häxor. Traditionen han invigdes i sades härstamma från en uråldrig, förkristen religion. 1949 gav han ut romanen ”High Magic’s Aid”, där han i skönlitterär form skildrade häxreligionen han påstod sig ha funnit. 1954 kom boken ”Witchcraft Today”, där han skrev ur perspektivet hos en antropolog som råkat hitta just en hemlig, traditionell hednisk religion.
Gardners påstådda anledning till att ge publicitet åt religionen var att den höll på att dö ut, och att han på det här sättet ville bevara den. I samband med detta började han alltmer officiellt gå ut i media som häxa. I och med att Gardner började initiera folk och nya coven bildades, påbörjades spridningen av religionen Wicca. Samtidigt dök det upp andra människor som också påstod sig utöva olika former av Wicca eller häxkonst, och utifrån detta började uppdelningen i en mängd olika traditioner.
Gardner hävdade som sagt att han hittat en traditionell häxreligion som överlevt i det fördolda ända sedan förkristen tid. I dag vet vi att det med största sannolikhet inte var sant. Gardner var starkt påverkad av egyptologen och antropologen Margaret Murray, som 1921 hade givit ut boken ”The Witch-Cult in Western Europe”. I den presenterade hon teorin att medeltidens häxförföljelser riktat sig mot en faktiskt existerande religion från förkristen tid. Denna skulle ha varit en fruktbarhetskult med en behornad gud och en modergudinna, firandet av åtta sabbater, månhögtider som kallades ”esbats”, och organisation i coven om tretton medlemmar. Alla dessa saker kom att innefattas i Gardners religion.
Murray var dock ingen vidare forskare när det gällde antropologi. Hon tolkade källmaterialet minst sagt fantasifullt, behandlade bekännelser som framtvingats under tortyr under häxprocesserna som sanna, och valde material efter vad som stödde just hennes teori. Vi vet i dag exempelvis att man i förkristen tid tillbad både behornade gudar och modergudinnor, men det finns inga belägg för att det skulle ha handlat om en sammanhängande religion. Och att den opåverkad i det fördolda skulle ha överlevt ända till våra dagar är ytterst osannolikt.
Så hittade Gardner då en grupp som han blev initierad i, eller ljög han? Det kan vi inte veta, men det är mycket möjligt att han faktiskt träffade på någon form av ockult sällskap, som kanske utövade något de kallade häxkonst. Möjligen hade de tagit intryck av de idéer om förkristen hednisk religion som var populära vid sekelskiftet, och helt enkelt bestämt sig för att återskapa det Murray beskrev.
Eller så skapade Gardner helt enkelt religionen själv, ensam eller tillsammans med några likasinnade, och hittade på bakgrundshistorien för att ge traditionen större trovärdighet. Traditionellt sett har det varit vanligt att inom ockulta och magiska sällskap hävda ett uråldrigt ursprung för att få organisationen att verka mer övertygande, och Gardner slöt sig helt enkelt till den traditionen.
Om man granskar Gardners material hittar man inte mycket av faktiska folkseder, sådant som man kan vänta sig skulle ha funnits med om det handlat om en överlevande tradition. Snarare är huvuddragen hämtade just från Murray, och hennes föregångare Sir James Frazer, som 1890 gav ut boken ”The Golden Bough” med ett liknande tema.
I ritualmaterialet kan man hitta drag av både västerländsk ceremonialmagi, frimurarritualer och text av den kände engelske ockultisten Aleister Crowley. Gardner hade 1947 blivit medlem i Crowleys orden ” Ordo Templi Orientis”, och var mycket influerad av honom även om de bara kände varandra flyktigt.
1953 initierades Doreen Valiente i Gardners coven. Hon undrade då hur det kom sig att så mycket av materialet tycktes härstamma från Crowley. Svaret blev att de ursprungliga ritualerna varit ofullständiga, och att Gardner själv kompletterat dem bland annat med hjälp av Crowleys texter. Valiente fick honom att ta bort en del av Crowleys material, och bidrog själv med ett flertal texter som kommit att bli klassiska inom Wicca.
Det rådde en viss splittring i Gardners coven om hur öppen man skulle vara utåt. Valiente ville vara mer återhållsam, medan Gardner orsakade en hel del publicitet, och inte odelat positiv sådan. Gardner initierade folk för fullt, och många nya coven bildades.
Det är svårt att veta om det fanns andra grupper eller wiccacoven innan Gardner. Somliga har hävdat det, men det finns inga tydliga bevis. I vilket fall började det framåt 1960-talet dyka upp allt fler som påstod sig utöva ”sannare” former av häxkonst än Gardner, eller ha blivit initierade i andra, separata grupper från samma religion. De flestas material liknade Gardners. En person vars variant skilde sig mer åt var Robert Cochrane, som Doreen Valiente kom att samarbeta med när hon senare lämnade Gardners coven.
I början av 1960-talet trädde Alex Sanders fram och påstod att han representerade en äldre, ursprungligare tradition som gardnerianerna bara imiterat. Han hade tidigare initierats i ett gardnerianskt coven, och ritualmaterialet var också i stort sett detsamma, så man kan med ganska stor säkerhet anta att han helt enkelt byggde sin egen tradition på Gardners. Tillsammans med den unga Maxine Sanders gav han mängder med intervjuer, höll offentliga ritualer och utropade sig själv till ”King of Britain’s witches”, och paret blev snabbt de mest kända häxorna i England. Sanders initierade också folk i rakt takt, vilket gjorde att många alexandrianska coven bildades.
Journalisten Stewart Farrar skrev om Sanders, och blev sedan initierad av denne. Tillsammans med Janet Owen (senare Janet Farrar) bildade han ett eget coven, och de båda kom att bli mycket inflytelserika inom Wicca, bland annat som författare till ”A Witches Bible”.
En person som bidrog mycket till Wiccas spridning utanför England i Europa var Vivianne Crowley (inte släkt med Aleister), som startade en ” Wicca Study Group” och initierade folk i bland annat Tyskland och Norge. Hon är också en inflytelserik författare, med boken ”Wicca: The Old Religion in the New Millennium” som främsta exempel.
Vid mitten av 1960-talet kom Wicca till USA, till en början genom gardnerianska coven. Snart började även andra traditioner spridas, och nya uppstå. Det förekom också folk som hävdade att de utövade häxtraditioner som de ärvt från sina förfäder som invandrat till USA tidigare, med praktik som i varierande grad liknade Wicca.
En viktig aspekt av religionens utveckling i USA var anpassningen till kvinnorörelsen. Många feminister såg häxan som en kraftfull symbol i kampen mot ett patriarkalt förtryck, och Murrays teorier om en gudinneinriktad häxreligion som bekämpats av den patriarkala kristendomen upptogs okritiskt. För en stor del av denna rörelse handlade det inte i första hand om religionsutövande, utan mer om häxan som positiv självbild, som fri kvinna.
Samtidigt var Wicca en möjlighet för kvinnor att finna en jämlik gudsbild, en kvinnlig representation av det Gudomliga. En framträdande gestalt inom feministisk Wicca var Z Budapest, som i sitt ursprungsland Ungern sade sig ha uppfostrats till häxa av sin mor. Nu satte hon detta i ett dianiskt wiccaperspektiv, och skapade en tradition som endast vände sig till Gudinnan, endast inkluderade kvinnor och historiskt fokuserade på ett forntida matriarkat.
Generellt kan man anta att de feministiska strömningarna bidrog till att Wicca som helhet blev mer jämlikt, och på längre sikt fick ett sundare förhållningssätt till de annars bitvis ganska stereotypa könsrollerna.
En viktig gestalt inom Wicca i USA är Starhawk (Miriam Simos). Hon lärde sig Wicca från gardnerianer, initierades i ett Faerywiccacoven och hade kontakt med Z Budapest. 1979 gav hon ut boken ”The Spiral Dance”, med ett politiskt och ekologiskt perspektiv på Wicca. Starhawks version av Wicca är feministisk utan att stänga ute männen, och hon visade på religionen som en väg för kvinnor och män att nå ett jämlikt förhållande. Boken blev en av de mest spridda, och många nya grupper grundades med den som bas.
Dessutom bildades i USA en mängd olika nyhedniska traditioner, både wiccanska och andra, vilka i sin tur sedan också spreds tillbaka till Europa. En inflytelserik bok var ”Drawing Down the Moon” av Margot Adler, som 1979 utförligt sammanfattade Wicca i USA.
Wicca började spridas i Sverige i slutet av åttiotalet, även om enstaka wiccaner säkert fanns här innan dess. Allteftersom böcker om Wicca blev mer tillgängliga bildades grupper. Ett inflytelserikt coven startades i Stockholm 1987, av Laila Wiberg, som kom att bli en centralgestalt inom Wicca i Sverige.
I och med utvecklingen av Internet skapades betydligt rikare kontakt- och informationsmöjligheter framåt mitten av 1990-talet, och många människor hittade Wicca på det sättet. Eftersom det dock fortfarande fanns ont om coven tycks Wiccas spridning via nätet främst ha lett till en ökning av antalet solitärer.
Wicca och andra nyhedniska inriktningar växer för tillfället mycket snabbt, framför allt i USA, Västeuropa och Australien. Från 1980-talet och framåt har det kommit ut en allt större mängd böcker, både bra och dåliga. Det här har gjort att utvecklingen i första hand går mot uppsplittring i allt fler traditioner, och en ökning av solitärt utövad Wicca.
Internet har gett enormt mycket större möjligheter både till kontakt och till att hitta och beställa böcker. I USA och England finns gott om nätverk, organisationer och sammankomster som gör det lätt att hitta likasinnade. Ett exempel är Pagan Federation, en organisation som under ursprungsnamnet ”Pagan Front” bildades i England på 1970-talet för att informera och tillvarata nyhedningars intressen. Förgreningar av denna organisation finns i ett flertal länder, inklusive Sverige.
Utvecklingen i Sverige ligger ordentligt efter den i exempelvis England, och det finns bara ett fåtal coven. Men när nu dessa hunnit bli mer etablerade och en del av medlemmarna hunnit få större erfarenhet kan man anta att de kommer att börja knoppa av till nya grupper, vilket förhoppningsvis så småningom leder till en ökning. Även träffar och konferenser börjar förekomma mer frekvent, exempelvis den årliga PF-konferensen som anordnas av Pagan Federation.
För ett antal år sedan hängde Murrays idéer om en förkristen häxreligion fortfarande i mycket stor utsträckning kvar inom Wicca. Wiccaner betraktade nästan uteslutande sin religion som en överlevande tradition, flera tusen år gammal. En stark koppling gjordes också mellan de som kallar sig häxor eller wiccaner idag, och de som plågades och dödades under häxprocesserna, särskilt inom religionens mer uttalat feministiska grenar. Under parollen ”never again the Burning Times” har man talat om att så många som upp till nio miljoner kvinnor skulle ha fått sätta livet till på häxbålen.
På senare tid har dock en mer sansad historiesyn börjat framträda. Mer källkritiska forskare har granskat häxprocesserna. Vi kan se att det inte bara var kvinnor som anklagades, att orsaken inte endast var ett patriarkalt förtryck, utan en mer komplex kombination av religiösa, politiska och ekonomiska strömningar, även om givetvis också det feministiska perspektivet ingår i denna helhet. De allra flesta som anklagades såg dessutom sig själva med största sannolikhet som goda kristna, och hade därför religiöst ganska lite gemensamt med dagens wiccaner och häxor.
Dödssiffrorna om upp till nio miljoner verkar också ganska överdrivna. Forskare som mer noggrant granskat dokumentationen finner blygsammare siffror, om än fortfarande givetvis fruktansvärda. Ronald Hutton uppskattar antalet till mellan 40.000 och 50.000 döda mellan 1428-1782. Uttrycket ”the Burning Times” är också missvisande, eftersom de flesta inte brändes till döds.
På det hela taget börjar wiccaner få ett mer sansat och kritiskt förhållande till sin egen historia, även om det förstås fortfarande finns många som av envishet eller brist på information håller fast vid de gamla föreställningarna. Det som gör vår religion värdefull är inte att den nödvändigtvis måste vara tusentals år gammal, utan att den faktiskt fungerar. En enorm massa människor utövar och har utövat Wicca i drygt femtio år, och ser det uppenbarligen som ett tillfredsställande sätt att nå kontakt med det Gudomliga. Även om det inte finns något faktiskt, traditionellt samband mellan oss och olika förkristna religioner kan vi ändå känna ett andligt samband med dessa, eftersom vi tillber samma gudomar.
Gardner skapade förmodligen religionen mer eller mindre på egen hand, med hjälp av delar och intryck han hämtade från olika håll, men det han skapade har visat sig vara ett fullt fungerande religiöst system, som ger folk möjlighet att på ett jämlikt sätt och med hänsyn till miljö och omvärld bygga upp en personlig kontakt med Gudinnan och Guden. Det är ingen dålig bedrift. Vi ser ju inte heller Gardner som en perfekt helgongestalt, utan snarare som den rätt bisarre farbror han var, med både bra och dåliga infall och idéer.
Genom att sansat och kritiskt granska vår historia får vi en tydligare förståelse av var vi befinner oss idag, och kan fortsätta forma vår religion för att den ska passa oss också i framtiden.
Morgan Davis: “From Man to Witch, Gerald Gardner 1946-
Ronald Hutton: “The Triumph of the Moon”
Gray Cat: “Deepening Witchcraft” ECW Press, 2002