 |
    |
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa” - som kallas Kyndelsmässodagen på svenska.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Ett nytt pubmoot kommer att startas Umeå i början av februari, för att folk som är intresserade av wicca, häxkonst och andra hedniska traditioner ska få en chans att hitta varandra och prata med likasinnade. Mootet äger rum på Pipes of Scotland, första måndagen varje månad klockan 19, och första träffen blir alltså måndag den 1:a februari. Mer info här.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Ett nytt utbildande coven, Court of the Cauldron, kommer att sätta igång under vintern 2016, i trakten kring Västervik. Den som är intresserad kan läsa mer här.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de andra två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de andra två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Jag har lagt till en liten Google-ruta på Frågor och svar-sidan, så att det blir lättare att se om någon har ställt samma fråga tidigare, eller om svaret redan finns på Wicca.nu, innan man skickar in en fråga.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de andra två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de andra två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 22 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de andra två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 22 december.
I dag har det gått ett år sedan jag först publicerade Wicca.nu. Min målsättning när jag byggde sidan var att den skulle fungera som en källa till vettig och överskådlig information om Wicca på svenska, och att döma av den respons jag fått från sidans besökare under året känns det som att jag lyckats med det. Wicca.nu används regelbundet både av folk som precis hört talas om Wicca och vill veta mer om religionens grunder, och lite mer erfarna utövare som exempelvis vill ha tips på hur man kan utforma en ritual. Många använder kontaktinformationen för svenska coven, pubmoot och internetforum för att leta sig vidare och hitta andra att diskutera och samarbeta med, och intressanta frågor dyker med jämna mellanrum upp under Frågor och svar.
När jag designade Wicca.nu ville jag att det skulle vara lätt att hitta info på sidan, och att den skulle vara snygg och tydlig. Efter en del justeringar under de första månaderna tycker jag att jag hittat en bra layout, och i och med de senaste tilläggen i innehåll börjar informationen som finns här också kännas alltmer komplett. Jag ville dessutom att Wicca.nu skulle följa religionens fokus på årshjulets växlingar och ändra utseende beroende på den aktuella årstiden. Jag har därför under årets gång skapat ett nytt tema för varje årstid och nya headers för varje årshögtid, och faktiskt inte missat ett enda datum. :)
Ett varmt tack till alla som hört av sig med synpunkter, alla som skrivit in med frågor, och alla besökare! Sidan är förstås fortfarande långt ifrån perfekt, och jag tar tacksamt emot både kritik, beröm och förslag på hur den skulle kunna förbättras. Om du har idéer om innehåll som du skulle vilja se på Wicca.nu, eller om hur sidan skulle kunna bli tydligare, skicka ett mail till info@wicca.nu!
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de andra två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Jag har skrivit ännu ett nytt avsnitt, den här gången om Etik och moral inom Wicca. Wiccas etik kan tyckas ganska enkel, eftersom den enda egentliga måttstocken är Om det ingen skadar, gör som du vill. Men att behöva ta ett personligt ansvar i stället för att kunna vända sig till en uppsättning färdiga regler kan vara ganska komplicerat. Och eftersom det dessutom råder viss förvirring kring vad det wiccanska Rådet egentligen innebär, och vilken roll den så kallade Trefaldighetslagen spelar inom religionen som helhet, så kan det verkligen behövas ett eget stycke för det här ämnet.
Man kan ju undra varför jag inte gjort det tidigare, men nu har jag i alla fall skrivit ett avsnitt här på sidan om Gudinnan, Guden och alla de andra gudomarna som vi vänder oss till inom Wicca. När jag först byggde upp Wicca.nu föll det sig nog så naturligt för mig att bara beskriva gudomarna genom de andra styckena, om högtider, ritualer och så vidare, att jag inte ens tänkte på att de borde ha en egen rubrik. Så här i efterhand känns det kanske inte så smart. Självklart behövs ett eget avsnitt för en sådan viktig och grundläggande del av religionen. Men nu har jag i alla fall till sist gjort något åt saken.
Isaac Bonewitz, en nyhednisk förgrundsgestalt och en lysande författare, avled idag efter en tids sjukdom. Han var en betydelsefull representant för den neopaganistiska rörelsen, och var dessutom viktig för min egen personliga magiska utveckling, särskilt genom sin bok Real Magic. Vi tar farväl och önskar honom en lycklig resa vidare, genom död och nytt liv.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. I år äger den rum den 20 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset är på väg att bli starkare och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både hon och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Jag har lagt till kontaktportalen Skogaland på sidan för svenska coven och grupper. Det är en webbplats med syfte att skapa kontakt mellan wiccaner i Värmland.
Imbolc äger rum den 2 februari och är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet äger rum den 21 december och är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen för andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Jag har lagt till en lista med presentationer av de svenska coven jag känner till. Du hittar den under Kontakt och länkar. Om du är medlem i ett coven som inte finns med på listan och ni vill ha med er presentation här på Wicca.nu, skicka mig gärna ett mail!
...och nu har jag gjort om menyerna igen. Jag tror det blir lättare att hitta så här. Nu syns det bättre var man är, och det är enklare att hitta tillbaka till tidigare sidor.
Jag har byggt om strukturen på sidan lite, så att det förhoppningsvis blir lättare att hitta mellan de olika delarna.
Samhain, som äger rum den 31:a oktober, är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh, och kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmen också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
| <--- Senare |