 |
    |
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud. De flesta wiccaner anser att det är bättre att helt enkelt kalla högtiden Höstdagjämning, eftersom namnet Mabon egentligen inte har något med den att göra.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 22 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud. De flesta wiccaner anser att det är bättre att helt enkelt kalla högtiden Höstdagjämning, eftersom namnet Mabon egentligen inte har något med den att göra.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud. De flesta wiccaner anser att det är bättre att helt enkelt kalla högtiden Höstdagjämning, eftersom namnet Mabon egentligen inte har något med den att göra.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Det här är en bok som vänder sig till häxor i allmänhet och inte specifikt till wiccaner, men den passar ändå väldigt bra in i ett wiccanskt utövande. Boken är ett hjälpmedel för att komma vidare om man känner att man kört fast, oavsett om man är nybörjare och inte vet hur man ska börja, eller en erfaren covenledare som fastnat i invanda rutiner. Här är min recension av "The Witch's Path: Advancing Your Craft at Every Level".
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud. De flesta wiccaner anser att det är bättre att helt enkelt kalla högtiden Höstdagjämning, eftersom namnet Mabon egentligen inte har något med den att göra.
Det här är en bok som jag rutinmässigt - om än med viss tveksamhet - har rekommenderat i en massa år eftersom det är en av de två enda böcker som finns om wicca på svenska. Det var dock så länge sedan jag själv läste den att jag inte kom ihåg om den faktiskt var något att ha. Därför beslöt jag mig till sist för att göra något åt den saken, och läste om den. Här är min recension av "Wicca: vägledning för den självständiga utövaren".
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Jag har tänkt lite på en viss typ av frågor som verkar dyka upp mer och mer på diverse häxforum på Facebook, om saker som stenar och kristaller och månvatten. Ofta känner jag att jag vill komma med kritiska kommentarer, även om jag för det mesta hejdar mig för att inte uppfattas som onödigt gnällig. Men det är uppenbarligen någonting som skaver med de här ämnena, vilket får mig att undra om det bara beror på att jag är lite gammaldags och börjar bli nån sorts grinig gubbe (helt sant, i och för sig) som tycker att wicca och häxkonst var bättre ”på min tid”, eller om det handlar om något mer. Och nu tror jag att jag börjar närma mig ett svar, som kanske också kan belysa en bredare trend jag tycker mig se.
Jag tror att det handlar om en grundläggande skillnad i synen på magiskt arbete, en kontrast mellan att betrakta rituella hjälpmedel och föremål antingen som magiska i sig, eller som magiska genom sin användning. Alltså så här: man brukar säga att vi egentligen inte behöver några verktyg alls för att utöva magi, eftersom det är vi själva som genom vår intention riktar och formar den magiska kraften. De hjälpmedel vi använder, alltifrån athame och bägare till örter och stenar, är i första hand ett sätt att fokusera vårt medvetande, som är det egentliga redskapet för att styra den magiska kraften. Utöver detta kan man tänka sig att redskapen med tiden får en egen inneboende kraft genom själva användandet, men även denna kan betraktas som grundad i det egna utövandet: min athame känns kraftfull för att jag är van att slå cirkeln med den, och tillsammans med den rökelse jag brukar bränna, den musik jag spelar under ritualen och de dekorationer jag har på mitt altare ”triggar” den en mer effektiv rituell upplevelse. Redskapen är alltså inte nödvändiga, men utgör en viktig hjälp för att fysiskt manifestera mina rituella handlingar. Det är i första hand så jag själv har lärt mig att tänka kring magi, och det är så jag lär ut den till andra.
Men så har vi då dessa frågor på olika häxforum, där någon kanske undrar vad en viss sten har för egenskaper, eller vilken kristall som är bra om man vill ha pengar, eller hur man ska göra ”månvatten”, och får svar som ger intrycket att den aktuella stenen faktiskt har en viss uppsättning inneboende egenskaper, eller att månvattnet givetvis blir fördärvat om det skulle utsättas för solljus. Att olika människor kan ge olika (och ibland motstridiga) svar på samma fråga verkar inte vara något problem, trots att de alla skriver som om det är i själva stenen egenskaperna ryms.
Missförstå mig inte, jag är helt med på att man – om man faktiskt tror att magi kan fungera – måste vara öppen för att flera motsatta saker kan vara sanna samtidigt, att dessa sanningar kan bero på vilken väg man väljer, och att var och en måste bygga upp sin magiska praktik utifrån det man själv finner rimligt. Det jag saknar i detta perspektiv är en djupare eftertanke angående hur man tror att det hela egentligen fungerar.
Låt mig förklara vad jag menar med ett närmast övertydligt exempel. I en tråd på ett häxforum undrar någon hur hon ska gå till väga för att rena några snäckor som hon hittat. Hon får de vanliga tipsen om vatten och månsken, men också en varning från en kvinna som säger att man inom Santeria betraktar snäckor som något dåligt eftersom det är saker som havet har gjort sig av med, och sådant ska man aldrig ta in i sitt hem. Andra skriver å andra sidan att havet i sig är renande, och att snäckorna därför inte alls kan vara dåliga. Om vi bortser från att Santeria i allmänhet inte har någon sådan regel (såvitt jag vet) kan man dra åtminstone tre olika slutsatser om föremåls egenskaper från det här exemplet. 1) Antingen har Santeriatraditionen rätt – snäckor är objektivt dåliga – och alla andra traditioner har fel. 2) Eller så har de andra traditionerna objektivt rätt, vilket innebär att Santeriatraditionen har fel. 3) Eller så har de båda lika rätt (eller fel), fast bara för de personer som väljer att följa respektive tradition. Hur som helst verkar båda sidor lika övertygade om att just de har det rätta svaret.
Om man väljer alternativ 1 eller 2, och tror att endast den ena parten har objektivt rätt, hamnar man i förlängningen i en sits där man måste avfärda i stort sett alla andra magiska traditioner till förmån för en enda ”sann” tradition. Det är den sortens tänkande som kan leda till mer eller mindre fundamentalistiska sekter, och som går dåligt ihop med den öppna och tillåtande attityd som kännetecknar den nutida nyhedniska miljön. Vi är alla ganska överens om att man kan tro och göra på en massa olika sätt när det gäller magi, och att inget sätt är det enda rätta.
Man kan förstås tänka sig att ett föremål ändå har en inneboende egenskap, som det alltså får just genom att en viss tradition tillmäter det denna kraft. Eftersom en massa människor exempelvis tror att en peridot drar till sig pengar, och använder den på det sättet, så får den också med tiden denna egenskap, så att andra som ansluter sig till traditionen också kan dra nytta av denna kraft. Samtidigt finns det de som säger att en peridot i stället främst är helande, och använder den till detta syfte, medan åter andra använder den för att bli av med negativa känslor. Alla parter upplever att de lyckas med sina syften. I och för sig kan man föreställa sig att stenen faktiskt har alla dessa egenskaper på en och samma gång, men om en sten kan ha precis hur många egenskaper som helst, vad är då vitsen med att överhuvudtaget välja en viss sten? Googlar man tillräckligt länge lär man hitta någon som säger att en peridot kan ge slätare hy (för att ta ett exempel helt ur luften), och man kan då helt enkelt skaffa en enda sten som kommer att ge en allt man är ute efter, utan att ens behöva fråga på något häxforum. :)
Som jag ser det är den enda rimliga slutsatsen alternativ 3, att föremålets egenskaper helt enkelt beror på vilken tradition/praktik den aktuella utövaren ansluter sig till. Snäckan blir inte dålig att ta hem för att snäckor i sig är dåliga, utan för att jag tror att den är dålig. En peridot gör inte att jag får pengar för att stenen peridot i sig drar till sig pengar, utan för att jag tror att den drar till sig pengar. Det är min intention och min magiska handling som ger kraft åt de föremål jag använder mig av. Så är vi tillbaka där jag började: grunden i magi utgörs av intention och handling.
Och det är kanske det som i slutänden stör mig med de här frågorna. Min upplevelse är att det som krävs för att lyckas med magiskt arbete (åtminstone hyfsat konsekvent) är just arbete – att man kontinuerligt jobbar på att lära sig fokusera sin vilja och intention för att åstadkomma resultat. Medan det som oftast efterfrågas i forumen är en enkel materiell lösning: köp den här stenen, läs den här färdiga formeln. Det är en inställning som jag föreställer mig grundas i massmedias bild av vad magi är, snarare än faktisk erfarenhet. Jag kan givetvis förstå varför nybörjare som söker sig till häxkonst eller wicca kan ha den inställningen, och att de – när de hunnit skaffa åtminstone lite erfarenhet men ändå i första hand träffar på andra med samma perspektiv – sprider den vidare via ett ständigt växande antal häxforum. Men resultatet blir en miljö där man sällan gör mer än att skrapa på ytan, och i princip bara delar enkla recept utan att prata om det underliggande arbetet.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här – kanske är jag bara uppgiven över bristen på djupare teoretisk diskussion i olika häxforum på Facebook. Man kan ju då invända att jag letar på fel ställe – att den djupare insikten, i och med att den bygger på praktisk erfarenhet, står att finna i grupper som regelbundet träffas och arbetar tillsammans. Det är förstås sant, delvis är jag nog helt enkelt ute efter den covengemenskap som jag saknar i och med att jag för tillfället är solitär. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att fler magiutövare också på Facebook kunde fundera lite mer på hur de tror att det fungerar, allt det här som de tror på. Annars blir det liksom ganska svårt att avgöra vilket av alla motsatta råd från diverse internetfrämlingar som man ska följa, föreställer jag mig. :)
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud. De flesta wiccaner anser att det är bättre att helt enkelt kalla högtiden Höstdagjämning, eftersom namnet Mabon egentligen inte har något med den att göra.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Det har kommit upp en del frågor och diskussioner om coven på sista tiden, på lite olika forum. Mest har det handlat om ifall folk väljer att utöva wicca solitärt eller i coven, och även var eller hur man kan hitta ett coven ifall man faktiskt skulle vilja gå med i ett. Mitt intryck är att de här samtalen ofta kännetecknas av en viss förvirring kring vad ett coven egentligen är, något jag gissar beror på att många av de som diskuterar är solitärer som helt naturligt inte har någon personlig erfarenhet av covenarbete. Jag tänkte därför – med drygt tjugo år av aktivt covenutövande i bagaget – att jag kunde skriva lite om mina egna tankar i ämnet, i hopp om att det kanske kan funka som information för nyare utövare av wicca, och möjligen också väcka samtal bland de mer erfarna.
Frågan kan verka enkel: ”Vad är ett coven?” Det är den förstås också, på sätt och vis – ett coven är en grupp wiccaner som utövar sin religion tillsammans. Och folk verkar ofta uppfatta det just så enkelt: man väljer om man vill utöva wicca ensam, som solitär – eller i grupp, i ett coven. Många skriver att det i och för sig vore fint att ha andra att prata och dela upplevelser med, men att de hellre utövar wicca på sitt eget sätt och inte vill att nån annan ska bestämma över dem, så därför är de hellre solitärer. Den här inställningen grundar sig nog ganska mycket i missförstånd om vad ett coven egentligen är.
Så om vi ska titta närmare på den saken kan vi börja med en kort (och lite förenklad) bakgrundshistoria. Från början, när Gerald Gardner grundade wicca på 1950-talet, utövades och spreds religionen endast genom coven. Man blev wiccan genom att initieras i ett coven, och förde sedan religionen vidare genom att starta ett eget och initiera andra. Så småningom, när wicca förgrenades i nya traditioner, när folk skrev böcker om religionen och allt fler började utöva den på egen hand – antingen för att de inte hittade någon grupp eller för att de helt enkelt föredrog det – kom det solitära utövandet att betraktas som lika mycket ”riktig” wicca som covenutövandet. I det läget började även en del folk som från början varit solitärer samlas för att utöva wicca i grupper, som då också ofta kallades coven och som i vissa fall kunde leda vidare till nya traditioner, helt fristående från de tidigare.
Och en nyckel till vad ett coven egentligen är finns just där, i traditionen. En tradition är i det här sammanhanget ett etablerat system för att utöva wicca, med strukturer för ritualuppbyggnad, högtidsfirande, initieringar, ansvar, organisation och så vidare. Oftast finns det också en mer eller mindre tydligt utformad plan för hur man utbildar nya medlemmar. Covenledarna har lärt sig dessa saker från det coven i traditionen där de själva utbildades, och vet därför hur de i sin tur ska lära ut dem. Man brukar ha tre initieringsgrader, som inte handlar om att man på något sätt är ”bättre” för att man har en högre grad, utan i stället att de som uppnått en högre initiering har kommit längre i sin personliga utveckling och också förväntas ta mer ansvar i covenarbete och utbildning. Det här systemet innebär att nya medlemmar alltid guidas av mer erfarna wiccaner, vilket gör det lättare att lära sig hur man faktiskt utövar wicca än om man skulle göra det helt på egen hand med hjälp av böcker eller Youtube-filmer.
En annan effekt av den här kombinationen – ett etablerat system för utövande, och erfarna wiccaner som leder det – är att covenet blir så mycket mer än bara en grupp enskilda personer som gör ritualer tillsammans. I och med att alla nya medlemmar får genomgå en ganska lång period (ett halvår verkar vanligt i Sverige) där man stämmer av att de verkar funka med resten av gruppen och har en liknande syn på vad man vill med utövandet, och eftersom medlemskapet är ett långsiktigt åtagande med syfte att fortsätta i många år, så kan man bygga upp en stark gemenskap och tillit inom covenet. Denna gemenskap gäller förstås inte minst i själva ritualarbetet, där alla tar aktiv del, med större ansvar ju mer erfarenhet man har, och där man alltså bygger upp – och bygger vidare på – ett sorts kollektivt magiskt medvetande som gör ritualupplevelsen mer kraftfull än något man kan uppnå på egen hand.
Här ligger en viktig skillnad jämfört med en lösare sammansatt grupp där några bekanta träffas och firar högtiderna, där kanske alla är wiccaner fast på lite olika sätt och det varken finns någon tydlig mall för hur firandet ska gå till eller något direkt krav på att man ska vara med varje gång. En sådan grupp får förstås svårt att uppnå samma gemenskap och samstämmighet som ett coven där man regelbundet har gjort ritualer tillsammans i många år, och det är just därför ritualupplevelsen i öppna cirklar ofta kan kännas lite tunn och energilös (även om det så klart händer att man upplever fantastiska ritualer även i sådana grupper). Ett helt nystartat coven, utan anknytning till en tidigare tradition, kommer också att få svårt att uppnå den där närheten, åtminstone till en början. Men ju mer tid och arbete man lägger ner på gruppens verksamhet och utövande, desto mer samstämmiga kommer medlemmarna att bli. Jag menar alltså inte att ett fungerande coven måste tillhöra en etablerad tradition, bara att det tar tid att uppnå den där stabiliteten och tilliten.
Olika traditioner och coven är olika strikta när det gäller saker som exempelvis ritualer, där vissa håller hårt på att man ska fira varje högtid exakt som man alltid har gjort inom traditionen, medan andra – flertalet, skulle jag gissa – är mer öppna, skriver nya ritualer när det behövs och anpassar sig mer efter omständigheterna. Något som dock alla har gemensamt är att de varken kräver att man tror på ett visst sätt, eller att man bara utövar wicca så som det utövas i covenet.
Wicca är en religion som kännetecknas av vad man gör, och det är just det som man gemensamt enas om i en covenritual – vad sedan varje enskild medlem tror händer när man exempel åkallar Gudinnan kan variera från person till person. Någon kanske ser Gudinnan som en fritt existerande personlighet med egen vilja, medan någon annan ser henne som en sorts fantasi eller manifestation av vårt kollektiva undermedvetna. Så länge dessa två personer är överens om vad de ska göra i ritualen spelar det ingen roll vad de tror. Ett coven kräver alltså inte att alla tror likadant.
Inte heller kräver man att medlemmarna ska ge upp sitt personliga wiccanska utövande för att gå med i covenet. Snarare tvärtom faktiskt – det är viktigt för den personliga religiösa/magiska utvecklingen att man prövar saker på egen hand, och då kan man förstås också göra det på helt andra sätt än i gruppen. Det där att man skulle behöva ge upp sin frihet för att man går med i ett coven är därför också ett missförstånd – även covenwiccaner utövar wicca solitärt när de gör ritualer på egen hand.
Allt jag har skrivit här gäller väl fungerande coven med en tydlig och etablerad struktur. Wiccaner är inte mer än människor, och det finns förstås många coven som inte funkar perfekt (de flesta, skulle jag gissa). Som i alla andra sammanhang uppstår konflikter, covenledarnas vardagsliv kommer kanske i vägen och gör att de inte kan fokusera på utbildningen så mycket som de borde, allt möjligt kan gå fel. Och det finns givetvis också grupper som är dysfunktionella och direkt osunda för medlemmarna (även om det lyckligtvis inte är så vanligt). Om man funderar på att gå med i ett coven är därför viktigt att ta sig tid att känna av hur gruppen funkar, och om den stämmer överens med vad man själv är ute efter. Det här gäller förstås i andra riktningen också – covenledarna tar på sig uppgiften att lägga mycket tid och arbete på att utbilda varje ny medlem, och har därför lika stor rätt att ställa förväntningar på den som vill gå med. Det handlar om ett ömsesidigt ansvar, helt enkelt.
Så om jag i all korthet ska sammanfatta vad jag ville säga med det här, så är det väl att ett coven är så mycket mer än bara några andra wiccaner att fira och prata med. Det är en möjlighet att lära sig wicca på djupet, att utöva religionen på ett sätt som går utanför det enskilda medvetandet och skapar något mycket större, en chans att verkligen dela känslan av magi med en grupp nära vänner. Det är ett sätt att finna vägen till wiccas innersta mysterier, som jag tror är betydligt svårare att hitta på egen hand. Och det är inte något man väljer i stället för sitt eget utövande, utan snarare något som kommer att fördjupa det arbete man gör på egen hand.
Några länkar ifall man är intresserad av att läsa vidare:
- Lite mer om coven i allmänhet.
- En bra bok om hur traditionella coven fungerar.
- Ett blogginlägg om saker som kan vara bra att tänka på om man letar efter ett coven.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Titeln kan tyckas lite missvisande, för det här är inte en bok som beskriver själva utövandet av wicca på ett traditionellt vis, utan snarare organisationsformen - covenet. Mooney berättar på ett tydligt sätt vad ett coven är, hur man kan göra för att hitta ett, och vad man kan förvänta sig som medlem. Läs min recension av "Traditional Wicca"!
Lite olika diskussioner som jag har läst de senaste månaderna på olika wiccaforum, om var man hittar information om wicca, hur man kan fira högtiderna och vad som egentligen kan räknas som wicca, har fått mig att fundera en del. Inte direkt på vad wicca är – jag tycker att vår religion är en massa olika saker och att ingen egentligen har rätt att bestämma vad som får eller inte får kallas wicca – utan vad wicca kan vara.
Till exempel ser jag kanske någon som frågar hur folk tänker fira en högtid, och en person svarar att han ska äta en god middag med sin familj och någon annan skriver att hon ska ta en promenad i skogen. Eller så frågar någon efter information om wicca för nybörjare, och någon tipsar om en video där en extremt entusiastisk tjej berättar hur man gör en ”spell”. Och jag tänker att det där är ju säkert fint och bra om det är det man vill göra, men det har inte så mycket att göra med den religion jag själv utövar.
Jag skriver det här med över tjugo års aktiv erfarenhet som wiccan i två initiatoriska traditioner, med flera år som överstepräst i den ena. Det menar jag inte som någon sorts skryt, jag vill bara klargöra varför jag tycker att jag har tillräckligt med koll att skriva det här. :) Jag riktar mig nog framför allt till dem som har hittat religionen mer nyligen. Jag är inte ute efter att sätta dit någon eller säga att någon gör fel, eller tala om vad wicca egentligen är, utan just för att fundera kring vad det kan vara, med utgångspunkt i wiccamiljön i stort just nu, som jag uppfattar den.
Alltså, det är helt okej om man ser wicca som en sorts livsåskådning där man kan uppleva en närhet till naturen och årstiderna och en gudomlighet som känns mer rimlig än exempelvis den kristna, och inte är ute efter mer än så. Men problemet, tänker jag, är att det verkar finnas många som inte känner till att wicca kan vara mer än så.
För mig är wicca en plats där jag kan möta gudarna öga mot öga, där jag kan höra deras röster, där jag kan låta dem träda in i min kropp och tala genom mig. Wicca är en plats där jag aktivt kan delta i årstidernas växlingar och tidens gång, där jag är den som får solen att återvända i den mörkaste natten och den som offrar mitt liv för att ge bröd åt folket. Wicca är en värld som låter mig förstå, verkligen förstå både födelse och död, eftersom den låter mig uppleva födelse och död. Wicca låter mig känna och dela ett gemensamt medvetande med en grupp nära vänner, och lära mig av hur de upplever de ritualer vi utför tillsammans. Wicca är en levande struktur som hjälper mig att tänka ett sammanhang kring världen, tiden och livet, som genom upprepad erfarenhet låter mig skapa en aktiv uppfattning om hur jag själv tror att världen fungerar. Wicca ger mig en grund att stå på i tillvaron, som gör att jag kan ta mig igenom både negativa och positiva upplevelser på ett (någotsånär) balanserat och harmoniskt sätt.
Wicca kan vara allt det här och mer därtill delvis för att jag utövar religionen genom ett regelbundet, sammanhängande och konsekvent system av ritualer, under lång tid, och gärna tillsammans med samma människor gång på gång. Det handlar om djupa och intensiva upplevelser som sällan kommer första eller andra eller tredje gången jag genomför en ritual – även om det kan hända – utan genom tålamod och hängivenhet. Det bygger på ett ritualarbete som är både roligt och tillfredsställande i sig, men som också ofta kräver att jag tar mig tid och prioriterar det framför andra saker som kan kännas mer lockande i stunden. Det har väldigt lite med kristaller eller heminredning att göra.
Jag tänker att det kan vara svårt att hitta fram till den här typen av upplevelser helt på egen hand, som nybörjare. Dels har de flesta av oss ganska begränsade referensramar när det gäller religion – om ens idéer om hur man kan fira en årshögtid bygger på hur folk vanligtvis firar högtider som jul eller midsommar är det klart att det gärna stannar vid mat och dekorationer, snarare än en avancerad och invecklad ritual där man gestaltar gudomliga mysterier. Själv hade jag turen att som nybörjare hitta ett välstrukturerat initiatoriskt coven, och fick därför gott om hjälp på vägen av folk som redan hade gått igenom samma saker. Jag menar inte att man måste lära sig wicca genom en covenutbildning för att verkligen uppleva religionen på djupet, även om jag tror att det underlättar. (Jag tänker också att jag kanske ska skriva ett längre inlägg just om coven här på sidan om ett tag.) Jag menar bara att man verkligen måste utöva wicca om man faktiskt vill nå fram till de där riktigt omvälvande, mystiska religiösa upplevelserna. Och med ”utöva” menar jag att regelbundet utföra ritualer, gärna i form av ett hyfsat genomtänkt system av högtidsritualer som följer årshjulets gång, i kombination med månritualer vid fullmånarna, och för all del även nymåne eller mörkmåne när det känns lämpligt. Alltså att inte bara laga en middag, pynta sitt altare och tänka på Gudinnan, utan att faktiskt göra något, att både med ord och handling skapa en relation till Henne (och vilka andra gudomar man nu vänder sig till).
Jag fattar att det kanske låter svårt och jobbigt att bygga upp den här sortens utövande. Det är mycket möjligt att man inte ens vill det, och är nöjd med att helt enkelt fira högtiderna på ett mer vardagligt sätt och göra lite olika ”spells” när man har lust. Men jag tror det är svårt att veta ifall man vill det eller inte om man aldrig ens försöker göra på något annat sätt. När jag först började utöva wicca hade jag en väldigt otydlig bild av vad jag egentligen ville uppnå, och hade aldrig kunnat gissa att det som med tiden skulle ge mig allra mest var just de djupt mystiska upplevelser som kom med ett regelbundet och hängivet ritualarbete. Jag vill göra vad jag kan för att tala om att möjligheten finns, helt enkelt.
Så hur gör man då, kan man ju undra, om man inte har möjlighet att gå med i ett utbildande coven (vilket kan vara ganska svårt i Sverige). Läs, till att börja med! Läs så många olika wiccaböcker och hemsidor du kan, både bra och dåliga, och tänk på att ingen bok är någon sorts bibel som innehåller den fullständiga sanningen. Fundera i stället på vad som känns rimligt för dig själv utifrån den samlade information du tar in, och utforma ditt eget utövande grundat på den kunskapen. Jag menar alltså inte att man ska plocka lite hur som helst av det man gillar mest, utan man i stället bör titta på hur andra wiccaner har gjort och brukar göra, fundera på varför, och ta till sig den praktik som känns vettig. Och medan du läser, gör! Man brukar säga just att wicca är något man gör, inte något man tror, eftersom det som kännetecknar religionen är de praktiska rituella handlingar vi utför, inte vad var och en av oss lägger för tro bakom dessa handlingar. Skapa ritualer och genomför dem, enkla till en början och så komplexa som känns rimligt allteftersom du blir mer erfaren. Var beredd på att det kanske känns fånigt ibland, att det kan kännas som om det inte händer så mycket – gör det ändå. Magi och ritualer är som allt annat i livet – det krävs övning för att man ska bli bra på det. Hämta inspiration från andra, ställ frågor, testa olika sätt att meditera och känna av de krafter vi använder i det magiska arbetet, men framför allt – gör saker!
Återigen – jag är inte ute efter att klaga på hur någon annan utövar eller definierar wicca. Jag tycker bara att det är viktigt att vi som har varit med lite längre skriver och pratar om de här sakerna, så att de som hittat religionen mer nyligen får en chans att se vart den faktiskt kan leda, ifall man vill, kan och orkar lägga ner den tid och energi som krävs. I slutänden tycker jag som sagt att alla ska utöva den version av wicca som passar bäst just för dem – jag tänker bara att det är lättare att göra om man känner till alla alternativ.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
Jag tänkte att det kunde vara dags att hitta en ny bok att rekommendera till nybörjare inom wicca, så här kommer därför en recension av en riktigt bra introduktion till religionen - "Wicca for Beginners".
Vid Samhain i år kommer det att vara tio år sedan jag startade Wicca.nu. Inte så illa! Min ambition när jag först skapade sidan var att tillhandahålla saklig och pålitlig information om wicca på svenska, eftersom det fanns ganska ont om den saken på nätet. I dag ser det kanske lite bättre ut, men fortfarande hittar man en enorm blandning av vettiga fakta och rent nonsens när man söker information om religionen, så jag hoppas att den här sidan även fortsättningsvis kan funka som en fast punkt att hänvisa till.
På senare år har jag inte lagt till något nytt material på sidan. Jag har inte heller svarat på några frågor från läsare på många år - det känns trist, men jobb och privatliv har gjort att jag helt enkelt inte har hunnit med. Nu tänker jag dock försöka göra något åt det, så att introsidan till Wicca.nu inte bara är en ständig upprepning av samma årshögtider. Jag tänker att jag ska försöka skriva på ett lite mer bloggaktigt sätt här ibland, om saker som har med wicca att göra, och även försöka lägga till lite nytt material, åtminstone när det gäller bokavdelningen, som känns ganska inaktuell. Min förhoppning är att få upp lite fler recensioner, skrivna både av mig själv och kanske även andra wiccaner. Den första borde dyka upp ganska snart!
Jag vet inte hur många wiccabloggar jag har läst där personen som skriver beklagar hur lång tid det har gått sedan hen skrev något senast, och lovar att snart komma med en massa nya inlägg, för att sedan tystna i ytterligare några år. Det är så klart mycket möjligt att jag själv råkar ut för precis samma sak - vi får se. Men ett par recensioner ska jag väl åtminstone kunna åstadkomma, tänker jag! :)
| Onn |
Sommaren är över, och hösten har nu börjat anlända på allvar. Höstdagjämningen är den andra av de tre skördehögtiderna inom Wicca (där de övriga två är Lughnasadh och Samhain), som också beskriver Gudens död och hans färd till dödsriket.
Lughnasadh handlade om den första sädesskörden, och hur Guden i skepnad av Kornguden offrade sitt liv för att ge mat och liv åt folket och landet. Höstdagjämningen kan ses som ett firande av den sista sädesskörden, där vi tackar för allt vi fått. Man kan vid denna högtid också fokusera mer på skörden av frukt och bär.
Tillsammans med Vårdagjämningen är detta en av de två punkter på året då dag och natt är lika långa, en tid av balans och jämvikt. Vi befinner oss precis i övergången mellan sommar och höst, och går mot mörkare tider. På ett plan kan man därför se detta som den högtid då Järnekskonungens makt över landet blir starkare än Ekkonungens, i den ständigt växlande kampen mellan dessa båda gudar. Vissa wiccaner markerar detta genom att gestalta en strid mellan dem i ritualen, där Järnekskonungen då vinner. De flesta som använder den här mytologin lägger dock striden mellan gudarna på Midvinter och Midsommar i stället.
Man brukar ofta se Höstdagjämningen som den tidpunkt då Guden, som offrade sitt liv vid Lughnasadh, påbörjar sin resa mot dödsriket. Hans resa från liv till död speglar det som händer i naturen mellan Lughnasadh och Samhain, där växtligheten gradvis vissnar, dör och går till vila. Gudinnan byter skepnad från Modern till Den Gamla/Dödshäxan, för att följa honom på vägen. Ritualen kan handla om att ta farväl och ge Guden gåvor som kan vara till hjälp under färden. Det är också ett bra tillfälle att tacka för den skörd man fått, både rent konkret i form av mat, och i form av andra positiva saker som hänt under året. I ritualen kan man offra säd eller frukt, både som tack för det man fått och för att försäkra sig om en lyckad skörd igen nästa år.
I det antika Grekland var det här den tid då man firade de Elyseiska Mysterierna. Detta var en hemlig initeringsväg som vi idag vet väldigt lite om. Förmodligen fick deltagarna ta del av upplevelser som handlade om liv och död, och som var kopplade till gudinnorna Demeter och Persefone.
”Mabon” är ett förhållandevis nytt namn på den här högtiden, som myntades av författaren Aidan Kelly på 1970-talet. Han tog namnet från en walesisk gud.
Nu har sommarens frukter, grönsaker och säd börjat mogna, och vi får på allvar ta del av den rikedom som föreningen mellan Gudinnan och Guden gett upphov till. Tre av Wiccas åtta årshögtider brukar betraktas som skördehögtider. Lughnasadh är den första av dessa, (de andra två är Höstdagjämningen och Samhain) och handlar just om skörden av den första säden.
Guden tar vid denna högtid sin skepnad som Kornguden, konungen som offrar sitt liv för att skörden ska bli riklig och ge nytt liv åt folket och landet. Gudinnan är den som med tungt hjärta tar hans liv. Då årshjulet följer solens gång och ljuset som ständigt växlar mellan växande och avtagande, och detta är den första högtiden efter Midsommar som var ljusets höjdpunkt, så går vi nu åter mot mörkare tider. Genom sitt offer tar Guden det första steget på vägen mot dödsriket. Som allt annat liv måste han dö för att kunna återfödas efter vinterns vila.
Högtidsritualen brukar handla just om Gudens offer. Vi offrar av den första skörden både för att tacka för den säd vi fått, och för att försäkra oss om att resten av skördetiden ska bli lyckad. Särskilt som vi numera lever i en tid då man kan få tag på i stort sett vilken mat som helst när som helst på året kan det vara bra att göra den här rituella kopplingen till hur viktigt det faktiskt är att vi lyckas odla det vi behöver, och att vår överlevnad i slutändan beror på naturen och årstidernas växlingar. Många wiccaner brukar baka en brödgubbe som symbol för Guden, och offra den.
Namnet Lughnasadh (uttalas ”LOOnassa”, med betoning på ”loo”) betyder festen för guden Lugh, en keltisk eld-, sol- och hjältegud. Lughnasadh är en av de fyra ”större” årshögtiderna, som härstammar från de gamla kelterna. Det var en keltisk skördefest, och ett annat namn är Lammas, som kommer av ”Loaf-mass” och kan översättas ungefär till ”brödmässa”.
Midsommar är det ljusa halvårets höjdpunkt, när solens och Solgudens inflytande är som starkast. Det är årets längsta dag, men samtidigt den punkt då årshjulet slår över och vi åter börjar gå mot mörkare tider. Liksom vid Midvinter är det en högtid som visar på en viktig utgångspunkt för livsfilosofin inom Wicca: i kärnan av det starkaste ljuset finns början till mörkret, och i hjärtat av det djupaste mörkret finns fröet till nytt ljus och liv.
Man kan se Midsommar som den högtid då den förening mellan Gudinnan och Guden som skedde vid Beltane slutgiltigt bekräftas. Deras förhållande handlar nu snarare om djupare kärlek än ungdomlig förälskelse och lusta. Gudinnan övergår från Jungfru till Moder, och Guden mognar till Fader och Konung. Detta är hans starkaste tid, och den fullbordade föreningen mellan honom och Gudinnan visar sig i naturens överflöd av grönskande växtlighet. Tillsammans råder de över den blomstrande sommaren.
I samspelet mellan Ekkonung och Järnekskonung är Midsommar ett av de tillfällen då dessa båda gudar strider. Antingen kan man se det som att Järnekskonungen vinner, och mörkrets återkomst därför påbörjas, eller att Ekkonungen vinner men blir sårad och försvagad, och sommaren sakta börjar gå mot höst.
Liksom Beltane är Midsommar en mycket glädjerik högtid, där mörker och död fortfarande är långt borta. I många av de åtta årshögtiderna finns det en mer balanserad blandning mellan glädje och sorg, men här vid sommarens höjdpunkt passar det bäst att fokusera på de ljusa glada delarna. Förutom kampen mellan Ekkonung och Järnekskonung kan ritualen handla om Gudinnans och Gudens förening i skepnad av sol och jord, det liv och den rika växtlighet de ger tillsammans. Många svenska wiccaner väver in svenska midsommartraditioner i firandet, som exempelvis midsommarstången.
(Namnet ”Litha” kommer ursprungligen från en lista på anglosaxiska månadsnamn från 600-talet sammanställd av munken Beda, och har inte använts för att beteckna midsommarhögtiden förrän i modern tid, bland vissa nyhedniska utövare.)
Beltane är den högtid inom Wicca som allra mest handlar om fruktbarhet och nytt liv. Nu råder ingen tvekan om att vi befinner oss i den ljusa delen av årshjulet, och att våren verkligen är här. Naturens spirande växtlighet brukar kopplas samman med den unge Guden, och det är vid Beltane som han till sist förenas med Gudinnan, den unga Jungfrun. Det är vanligt att man i högtidsritualen gestaltar denna förening genom att genomföra den så kallade ”Stora Riten”, med hjälp av redskapen athame och bägare. Den livskraft som skapas genom Gudinnans och Gudens förening befruktar världen, ger kraft åt den grönskande jorden och får sommaren att sätta fart.
Beltane är en av de fyra ”större”, keltiska årshögtiderna. För kelterna markerade den början på sommarhalvåret, och det var vid denna tid som man vallade ut boskapen till sommarens betesmarker. Ordet Beltane (från det forniriska ordet ”Beltene”) betydde ursprungligen ”lysande/klar eld”, och traditionen att tända stora eldar vid denna högtid lever i viss mån fortfarande kvar på de Brittiska öarna.
Många wiccaner brukar just hoppa över en eld eller springa mellan eldar under Beltaneritualen, för att göra sig av med saker man inte längre vill bära på och markera en ny början. Bland wiccaner i den engelskspråkiga delen av världen är det vanligt att man reser en majstång, som genom dans lindas med mångfärgade band i invecklade mönster.
Samhain, som befinner sig på den motsatta punkten på årshjulet, är den wiccanska högtid som är mest fokuserad på döden och de mörkare aspekterna av tillvaron. Som motpol till detta är Beltane den högtid som allra mest handlar om själva livet. Det är en högtid fylld av ren glädje och livsenergi, ett tillfälle att verkligen fira, gärna med dans eller andra fysiska aktiviteter.
Beltane uttalas ”bellTEIN”, med betoning på andra stavelsen i ordet.
Vårdagjämningen är en av de fyra ”mindre” högtiderna, och infaller vid en av de två punkter på årshjulet då dag och natt är lika långa, ett datum mellan 20 - 21 mars. Mörker och ljus, vinter och sommar är lika starka, men ljuset växer och sommarens värme kommer gradvis att övervinna vinterns kyla. Även om det fortfarande kan vara kallt och snöigt märker man att det faktiskt börjar bli vår. I det gamla jordbrukssamhället var detta den tid då det åter började bli gott om ägg, och ägget kan även ses som en symbol för det återvändande ljuset och solen.
Naturen börjar vakna till liv, och den unga Gudinnan rör sig genom skogarna i form av Jungfrun. Ordet ”jungfru” har i det här sammanhanget inte den betydelse av ”oskuld” som vi kanske är vana vid, utan betyder snarare ”ung och obunden kvinna”. Jungfrun är en gudinna som gör sina egna val, som vandrar fri och ännu inte har gett några löften. Guden är ännu en mycket ung man, långt ifrån mogen, som följer henne genom det vaknande landskapet utan att riktigt nå fram. Jungfrun lockar och leker med honom, men det är ännu inte tid för dem att förenas. Man kan se Vårdagjämningen som den punkt då Guden slutgiltigt återvänder från underjorden och dödsriket.
Det här är en tid för jämvikt, och högtidsritualen kan inriktas just på jämvikten mellan ljus och mörker eller på ljuset som precis är på väg att vinna över mörkret. Man kan fira gudens återkomst då Gudinnan välkomnar honom åter till världen, resa energi för att hjälpa till att väcka jorden, eller gestalta att Gudinnan nu befinner sig i sin Jungfruskepnad. Denna ritual handlar mycket om just växande ljus och knoppande växtlighet.
Högtiden kallas även Ostara, ett namn som tros komma från den germanska gudinnan Ostara/Eostre, som möjligen också gett upphov till det engelska namnet för Påsken, ”Easter”. Både denna gudinna och högtiden som den firades bland germanerna omnämndes av den anglosaxiske munken Beda på 700-talet, men eftersom han är den enda källan är både namnet och gudinnans existens omtvistade.
Imbolc är en av de fyra årshögtider som har ett keltiskt ursprung. Ordet ”Imbolc” kommer antingen från det keltiska ”imbolg” - ”i magen”, som syftar på de nya lamm som snart ska födas, eller ”oimelc” - fårmjölk. Detta hänger ihop med att detta var tiden då fåren åter började ge mjölk för att kunna ge näring åt lammen, en viktig händelse i det keltiska jordbrukssamhället.
Även om vintern fortfarande har ett fast grepp om naturen är det ändå nu som de första antydningarna dyker upp om att det faktiskt kommer att bli vår så småningom. Därför är denna högtid i hög grad fokuserad på det återvändande ljuset. Det är en tid för att påbörja nya saker, och ett bra tillfälle att i ritualen utföra någon form av spådom för att få veta vad det kommande året kan föra med sig. Det är även en passande tid för initieringar.
Den här sabbaten brukar även kallas Brighid, eftersom den också har firats som den keltiska gudinnan Brighids högtid. Hon är en trefaldig gudinna som representerar poesi/konst, helande, och smideskonst/hantverk. Hon är starkt kopplad till ljus och eld, framför allt till hemmets härd. Särskilt om man som wiccan är inriktad mot en keltisk gudavärld passar det alltså bra att vända sig till henne i den här högtidsritualen. Man kan betrakta henne som den som kommer med det återvändande ljuset. När Kristendomen kom till de Brittiska öarna tog helgonet St. Brighid (ca 451-525 e.kr) över många av gudinnan Brighids egenskaper, och en låga hölls evigt brinnande för henne vid klostret i Kildare. Högtiden har levt vidare som den kristna Candlemas - ”ljusmässa”.
I årshjulets samspel mellan Gudinnan och Guden är Guden vid den här tiden fortfarande mycket ung och känns kanske inte särskilt aktivt närvarande i naturen. Det är fortfarande ett tag kvar tills han kan träda fram som Solguden och åter föra med sig värme och liv till landet. Gudinnan är den unga och fria jungfrun som även hon har mycket att lära innan hon kan möta och förenas med Guden längre fram under våren.
Liksom Midvinter är Imbolc en högtid som handlar mycket om ljus ur mörker. Även om det just nu kan kännas som om vintern aldrig vill ta slut, så ger Imbolc och gudinnan Brighid ett förnyat hopp om att vi går mot ljusare och varmare tider.
Vintersolståndet är en av de fyra ”mindre” årshögtider inom Wicca som till skillnad från de fyra ”större” inte har ett keltiskt ursprung, men som har firats inom en mängd olika kulturer både före och efter den keltiska. Liksom Vårdagjämningen, Sommarsolståndet och Höstdagjämningen äger den rum på en viktig vändpunkt kopplad till solen, och därmed till Solguden. Detta är den längsta natten på året, men samtidigt också den punkt då årshjulet vänder och ljuset börjar komma tillbaka. Man brukar se detta som den tidpunkt då Guden återföds som Solbarnet, efter att ha vilat i underjorden sedan Samhain, den föregående högtiden.
Många wiccaner ser dessutom Vintersolståndet som ett tillfälle då Ekkonungen och Järnekskonungen strider. Dessa två gudar representerar det ljusa och det mörka halvåret, och deras ständigt återkommande kamp symboliserar den oupphörliga växlingen mellan ljus och mörker, sommar och vinter under året. Man kan vid Midvinter se det antingen som att Ekkonungen vinner, och ljusets återkomst därför påbörjas, eller att Järnekskonungen vinner men blir sårad och försvagad, och vintern sakta börjar dö. Midvinterritualen brukar handla just om denna vändpunkt och solens återkomst. Vi kallar på ljuset ur mörkret och firar Solgudens födelse. Fröet till ljuset finns i det djupaste mörkret. Gudinnan kan här både betraktas som den födande Modern och som vinterns mörka gudinna, den Gamla, som låter Guden vila under vintermånaderna.
Även om det svenska ordet Jul har samma rot som det engelska Yule, det namn vi nyhedningar brukar använda i stället för det tydligt kristna ”Christmas”, så brukar även svenska wiccaner kalla den här högtiden just Yule, för att skilja den från det vanliga julfirandet. Att man inom Kristendomen har valt att fira Jesu födelse vid den här tiden beror förmodligen på att det passat bra att ta över datumet från tidigare existerande solhögtider som firat födelsen av andra gudomar. Särskilt som julfirandet för de flesta svenskar numera har ganska lite med religion att göra väljer många wiccaner att fira jul som vanligt med sina icke-wiccanska familjer, och utföra en separat Yuleritual tillsammans med sitt coven, andra wiccaner eller på egen hand vid själva Vintersolståndet, som i år alltså infaller den 21 december.
Samhain är den av de åtta årshögtiderna som brukar betraktas som det wiccanska nyåret. Den är en av de fyra ”större” högtider som har ett keltiskt ursprung, där de övriga tre är Imbolc, Beltane och Lughnasadh. Kelterna verkar också ha betraktat den som början på det mörka halvåret och därmed också början på själva året. I modern tid har Samhain levt kvar i form av Halloween, ”All Hallows Eve”, vilket i Sverige motsvaras av Alla helgons dag. Datumet för högtiden anges ibland som 31 oktober och ibland som 1 november, men de allra flesta brukar fira på kvällen den 31 oktober.
Samhain är den högtid som är mest tydligt fokuserad på döden. Inom Wicca är liv och död båda lika viktiga delar av tillvaron, där den ena inte skulle kunna existera utan den andra. För att nya saker ska kunna få liv och växa måste det gamla dö. Men eftersom döden endast är ett steg på vägen mot återfödelse finns det alltid ett litet ljus av nytt liv även i det djupaste mörker.
Detta är den högtid då Guden enligt wiccansk tradition anländer till dödsriket för vinterns vila, innan han återföds vid Yule. Man brukar säga att Guden dör tre gånger, vid Lughnasadh, Höstdagjämning och Samhain, som också kan kallas de tre skördehögtiderna. Man kan också se det som att han offras vid Lughnasadh, påbörjar sin resa till dödsriket vid Höstdagjämningen, och kommer fram vid Samhain. Gudinnan följer honom på vägen och är också den som till sist tar emot honom och lägger honom till vila.
Man brukar säga att slöjan mellan världarna är tunn nu, och Samhain betraktas som en gynnsam tid för kommunikation med de döda. Över huvud taget fokuserar Samhainritualen mycket på mörker och död, som ett viktigt komplement till årets ljusare sidor, och man brukar också i ritualen hedra och minnas dem som gått bort under året, eller de släktingar, närstående och vänner som inte längre lever.
När natten är som mörkast blir ljuset ännu mer betydelsefullt, och det här är en högtid då vi tänder eldar och ljus. Vi tänder ljus för att minnas de döda. En populär tradition är att göra lyktor av pumpor, en amerikansk sed som har sitt ursprung i England och Irland, där lyktorna ursprungligen tillverkades av exempelvis rovor.
Samhain uttalas ”SAOinn”, med betoning på ”sao”.
| Tidigare ---> |